tisdag 30 december 2008

...vi stiger snart in i svarta januari. Hur tänker du dig att ditt 2009 ska bli?
Jag hatar shoppoholic-mentaliteten men det finns undantag. Jag älskar kameror! Om jag inte håller band på mig själv, skulle jag kunna köpa hur många kameror som helst. Det är porr! För mig - och en till jag känner. Vi går verkligen igång på det här. Och hon är inte ens fotograf! Fatta hur beroendeframkallande det är. Det är den totala jakten på konst. Det som känns. Och då talar jag inte om att rädda världen eller plåta soffor eller markera - jag talar om bilder som smäller an - hos en själv. Fattar ni? Nä. Det är bara en som fattar. Hon heter Susanne.
Det är därför jag sörjer min skänk så ofantligt mycket. Praktiska saker har vunnit över romantiken. Jag kommer att ligga i min säng och se ett funktionellt men helt vitt skåp istället för den totala eskapismen. Jag har förlorat över styrelsen. Eller gått vidare. Plus eller minus.
Nästa år - då jävlar kommer jag tillbaka med förnyad kraft. Kris existerar inte i min värld. Inte när man lyssnar på "Don't go" av Yazoo och har en mätt katt som lufsar runt benen.
I will be back. Med förnyad kraft - vänta bara...

Step out of your box

Ni som har några år på nacken - kommer ni ihåg flygmalajen-filmerna? Nämner det till en kompis som genast säger skådisens rätta namn - George Formby. Lite kul att hjärnan samlar så mycket "onödig" information, som man dessutom knappt visste att man hade. Vad mer vet man utan att man vet?
Snart kan jag se Flygmalajen.
Letar Terry-Thomas. Också en komiker från förr.
Ja, jag vet. Jag håller på med populärvetenskaplig arkeologi. Återupplever 70-talet och barndomen. Då är det lite svårt med förändringar fast man ändå vill ha dem. I lagoma doser.
Snart, snart ska jag börja redigera brorsans filmer. Tänker: det gäller att hitta gränsen vad som är nyttigt och inte.
Själv har jag dragit upp några riktlinjer (nyårslöften) för det kommande krisåret: några är officiella och andra inte. Temat är: step out of your box.
Livet är pest när man står längst fram i en IKEA-kö och upptäcker att det är en ram för lite i påsen och kön bakom är tjugo meter bort.
En annan dag.

Illusionen om ett rynkfritt liv

En ny era börjar i mitt tragiska liv: jag har kommit fram till att mitt fantastiska skåp, min mörkbruna skänk som jag har ägt sedan bagistiden, inte ger mig tillräckligt med utrymme. Jag har beställt och fått levererat ett skåp från IKEA som är funktionellt och mycket vitt, så långt från min stil man kan komma. Jag känner en viss övergödd, västerländsk oro att jag har gjort något dumt. För det är inte bara skänken som ryker: all inredning runtikring den; guldstjärnor, renässansmålning, smyckeskistor - försvinner också.
Jag sörjer idag.
Samtidigt ser jag framemot att få ordning. Jag behöver det nu.
Men tänk om jag ångrar mig?
Med denna fasansfulla rädsla för förändringar kan jag ju gott sitta i mitt status quo tills dess dammtussarna far runt mina fotanklar.
OK. Det är fult att säga det rakt ut, till och med tabu men jag gillar inte förändringar jag inte riktigt kan övergreppa.
Få gör. Få erkänner.
Att släppa taget, vilket det än är, om så ett fånigt litet skåp.
Skänken är också en symbol för något annat: för 90-talet, för SCA, för medeltid, för ungdom, för romantik, för när allt var mycket med swischigare.
Tittade länge i spegeln igår. Upptäckte nåt jag inte har sett på länge: jag ser inte trött ut. En glåmighet som jag tidigare tyckte låg som en slöja över ansiktet, verkar vara borta. Det är som att de små fulhetsrynkorna är nedtonade. Ser friskare ut, om jag överhuvudtaget såg sjuk ut innan. Är det alla krämer jag fick eller är det baconfettet som slätar ut alla spår? Eller inbillar jag mig?
Och i så fall spelar det någon roll när övriga livet ter sig som en illusion.

söndag 28 december 2008

Har precis gjort räkningarna och jag blir lite fundersam: det var ju så få. Har jag missat nåt?
Några filmrekommendationer och varningar:
"Ten inch hero" är en supermysig och varm film. Värmer i kylan.
"Twilight" är helt överskattad film. Fyller inte ut en biograf, känns mer som ett tröttsamt avsnitt i nån vampyrserie. Alltför många repliker består av ett konstant hummande ackomanjerat till en rad tillgjort nervösa blickar. Dåligt skådespeleri. Dessutom inträffar nåt i slutet av filmen som är för mig obegripligt.
Handlingen i stora drag: Huvudrollstjejen flyttar till sin pappa och träffar en kille, som är vampyr. Det ser hon inte som ett problem utan efter några turer, blir de ett par. Hans vampyrfamilj accepterar det typ med en gång. Sen dyker det upp ett gäng andra vampyrer, som till skillnad från vampyrfamilj nummer ett, inte enbart festar på djur, utan attackerar människor. OK, så långt ok.
Men så får motståndargänget lukt på Bella, som huvudrollstjejen heter. Så börjar en jakt. Vampyrfamiljen måste skydda Bella.
Men varför i herrans namn jaga runt på den bruden när stan är full av andra människor att kalasa på?
Fattar ni? Totalt ologiskt. Sånt blir jag störd på när jag ser film.
Annat som har spelat ut sin roll är en del engelska deckare. Kommisarie Morse dog ju för några år sedan, nu fortsätter hans assistent Lewis.
Och jag vet inte - det är för... tillrättalagt helt enkelt.
Jag väntar fortfarande på en skitig variant av Avalons dimmor, i samma kapacitet som Rome. Då jävlar. Men until then...
Serien "Merlin" är gullig, mysig och lagom matiné.
Snart är tidsfristen slut. Snart börjar jobb och vardag igen. OCh jag som har trivts så fantastiskt bra med värmeljus, mandariner och katt.
Inget varar förevigt.

lördag 27 december 2008

...klantiga jag har spelat över första delen på Anne på Grönkulla. Jag blir så trött...
Det är säkert hysteria ute på stan men jag ska väl inte dit?
Håller på att städa bland mina nitton franska komedier. Jag vill egentligen ha en matinédag.
Men jag börjar med påtår på kaffe, en liten promenad kanske.
Jag drar mig från att börja med bilder. Vet inte riktigt varför.
Såg "Åter till Cold mountain" igår. Fantastisk film. Och fantastiskt sorglig. Jag kramade min katt som tröst.
Vad vore jag utan henne?

fredag 26 december 2008

Elva på kvällen ringer det på dörren. Vem ringer på vid den tiden på dygnet? Först fattade jag inte vad klockan var, öppnade försiktigt men ingen stod utanför.
Märkligt...
Så kom då äntligen julen och lite ledighet. Men inte har jag varit hemma. Som en liten iller har jag åkt framochåter Älta. Sovit i min egen säng. Gudbevars, man blev vuxen till slut!
En gång i tiden gick jag inte utanför dörren på julafton. Nu åker jag kollektivt. Den sagolika julen ser annorlunda ut nu.
Tydligen sprider jag trender också. Balsam-metoden , vars stafettpinne kom i min hand direkt från Östertälje. Den har nu letat sig ut till Älta. Vi får se vad det blir för resultat. Det jag har märkt är att man kan inte "hålla på med håret" så mycket för då känns det relativt tungt och blankt (läs lite fettigt). Men torrt är det då inte!
Jakten på barndomens filmupplevelser fortsätter. Igår lyckades syrran lokalisera en kär gammal vän, "Att göra upp eld" (To build a fire) baserat på en novell av Jack London. Kommer inte ihåg så mycket av den mer än att det utspelas typ i Alaska, svinkallt och köldångest. Vill minnas att det fanns en hund också men jag kan ha blandat ihop det med en annan film, nu när jag tänker efter. Den är från 1969, Orson Welles är berättarröst och nu är den således beställd från Amazon. Mitt första köp därifrån. Håll tummarna!
Fösökte se en engelsk deckare igår men somnade bara. Lagomt till att den var klar, piggnade jag till. Allt detta trots att jag drack kaffe efter åtta. Är jag botad?
I övrigt har jag förstått att det är Feliz navidad man skall sjunga på julafton inte "Hej tomtegubbar" eller nåt sånt tjafs. Vi sjöng ingenting. Vi spelade kort.

tisdag 23 december 2008

Idag har jag trillat köttbullar i Älta. Världens godaste, msåte jag påpeka. Ett recept som kallas för mormors köttbullar. I den ingår det anjovisfiléer! Jepp. Skitgott!
Nu är jag hemma igen och valsar runt bland dammtussarna. Ska bara skriva färdigt denna mening sen ska jag ta itu med skiten, för jag tänker inte vakna upp på julaftonsmorgonen i ren misär.

måndag 22 december 2008

Mot bättre vetande ska jag ge mig ut i julhandeln med Linnea idag. Få se vad man kommer hem med.
Igår såg jag två bra filmer som jag verkligen kan rekommendera:
"The other Boleyn girl" - kostymdrama.
Och "Burn after reading" - bröderna Cohens senaste. Jättekul och Brad Pitt är skitrolig. Hur kommer man på en sån här historia? John Malkovich är skitförbannad hela tiden.
Har beslutat att mitt nyårslöfte ska handla om ekonomi. Jag måste ha mer koll, mer tysk koll. Koll har jag men tysk koll är nåt annat. Min tyska variant. Vilket innebär att skicka ut räkningar löpande och inte lägga dem på hög. Och då menar jag inte det JAG ska betala utan det JAG ska få.
Gillar inte siffror. Har svårt för dem. Och det smyger sig alltid in nåt fel här och var. OM jag var revisor skulle jag hängas ut i media, om ni fattar.
Sen får jag aldrig klart för mig om den där jävla BLF-listan. Ingen vill ge mig rätta siffror så jag får väl gå med i den där jädrans föreningen.
Hatar sånt.
Nåt annat som jag djupt ogillar är alla mysiga barnfilmer där huvudrollsinnehavaren är en liten pojke och hans jävla hund. Varför ska det alltid vara en liten pojke och hans lojala vänskap med en hund? VARFÖR ALDRIG EN TJEJ???
Nä tacka vetja Anne på Grönkulla. Den serien var übermysig. Se den, vid tillfälle. Ikväll börjar en miniserie som är liksom en fortsättning.
Mer TV ikväll som du inte får missa: på TV2 visas en repis kl 0.15 "Young at heart" - om en amerikansk kör vars snittålder ligger på 80 år. Du måste se den! På tal om mysigt.

söndag 21 december 2008

Hair

För många herrans år sedan, en gång på nittiotalet, fick jag tipset av en tjej att sluta tvätta håret. Hon slutade helt med hårtvätt på traditionellt vis. Det enda hon gjorde var att att skölja håret ordentligt varje gång hon duschade. Till en början fortsatte hårfettsproduceringen men efter en vecka eller två stabiliserades det hela och håret blev mycket bättre. Bättre kvalitet, finare lyster och glans. Hon hade fantastiskt hår.
Något år senare gjorde jag samma sak. Jag hade en kort frisyr på den tiden, så lite fett i kalufsen spelade mindre roll. Det såg bara busigt ut. Och mycket riktigt efter en kort tid stabiliserade det sig. Idag kommer jag inte ihåg hur länge jag höll på. Minst ett halvår. Jag kommer ihåg att mina arbetskamrater på SvJ följde det hela med stort intresse. Men min dåvarande frisör, hon som hade den dåliga smaken att senare klippa mig som Mon Chichi, skakade oförstående på huvudet och ville knappt ta i mina strån. Förmodligen har hon, enligt mig, också konstiga åsikter om LCHF. Men det är en annan historia. Stor parantes.
År senare får jag höra att en god vän till mig kör något liknande: balmsam-metoden eller non poo-metoden.
http://www.lockigt.com/c/showthread.php?s=a290eed50fcb3d2e6e9b65bbaa2d0e81&t=93
Det går ut på att man tvättar håret med balsam och det skall visst få en hejdundrande effekt. Bäst är billiga balsam. Min kompis använder coops så nu har jag börjat. Typ tredje tvätten.
Det som är grejen är att produkten skall vara silikonfri.
Alltid denna silikon. Men mer utförlig information om detta finner du på alltså på http://www.lockigt.com/
Visst är det kul och spännande när man avslöjar etablissemanget i de allra minsta av vardagssituationer. En liten aha-och revanschkänsla när man resten av tiden tråkigt nog är så lurad.
Reclaim the hair.
Alltid detta fett. Eller hur?
Idén om att släntra lite på stan kanske är trevligare än verkligheten.
Varför är det så?
Är det ljudnivån?
Hoppsan, missade visst en dag igår. Vad hände då, kan man undra?
Vid Odenplan finns ett mysigt café. Det ligger i hörnet Observatoriegatan och Upplandsgatan (samma som Indiska, namnet på gatan kan vara fel). Fiket heter Möbel café. Här finns det gigantiska soffor och många! Man kan nämligen köpa sin soffa här. Man tar en fika och provsitter ett tag. Gnor runt lite bland kuddarna, som jag gjorde. Jag till och med tog av mig dojjorna och kröp upp i soffan med min latte medan jag och Johan nördade oss med fotosnack. Kalsongläge i offentlighetens ljus. Men med brallorna på.
Jobbet från i fredags plöjdes igenom. Trodde att jag inte hade några bra bilder men det visade sig vara fel.
Att plåta barn är inte alltid så lätt. Och har de lite feber eller går in och ut i feberrus, ja, då har du din utmaning redan där.
Sakta men säkert börjar jag få lite tid över till TANKAR och planer för framtiden. Inga blue prints men svaga skisser över vart man ska ta vägen.
Två funderingar runt foto är att försöka hitta lämplig kurs så jag kan lära mig mer om ljussättning. Känner mig fortfarande alldeles för grön på området. Jag hankar mig fram.
Det andra är att hitta tid till en relativt dyr digitalkurs som SFF ger. Jag behöver lära mig mer om digital bildbehandling för sedan jag sist gick kurs har det hänt så ofantligt mycket på marknaden. Jag behöver catch up helt enkelt.
Det kan vara så att hittar jag bara rätt bok så gör jag det själv.
Själv är bäste dräng. Återigen.

fredag 19 december 2008

Förberedelser

Den senaste tiden har jag funderat på hur mycket man ska förbereda sig och var gränsen går. Det är ju givetvis olika för olika människor och för olika saker. Man kan till exempel skissa och planera inför en semester. Men väl på plats vid pyramiderna i Egypten, är det inte så där fantastiskt som man föreställde sig när man satt i sin glasbubbla hemma och klickade runt på internet.
Just resor är ett problem. Att idén om platsen är både roligare och trevligare före och efter. Men inte där och då.
Jag tror fler upplever det här men skäms lite för oförmågan att leva i ett sorts NU och öppna dörrar och fönster för eventualiteter som dyker upp på resans gång.
Det gäller upplevelser i det stora hela.
Ibland tänker jag: jag kan förbereda mig bara så mycket, sen måste jag lära mig as I go along. Vilket gäller det mesta i livet.
Tror jag.
Ibland måste jag stanna upp och tänka ett steg vidare: varför förbereder jag mig? Vad är den bakomliggande orsaken? Är jag orolig och nojjig eller bara ordentlig?
Till slut kommer man till en punkt: just do it.
I min värld hamnar jag hela tiden vid do it-punkten. Deadlines trampar runt hörnet regelbundet. Det är snabba puckar, finns inte så mycket utrymme för dwelling.
Bara jag har en liten krok och en djupare tillit att jag klarar av de utmaningar jag ställs inför.
Då kan jag go with the flow.
Alltså, nu packar jag väskan!

Tysk kannibalism är inte en bra godnattsaga

Rundade av arbetsdagen i går kväll med lite TV. Det var ju dumt. För ovanlighetens skull tog jag med mig bilderna in i drömmen och det var inte så trevligt.
Det var en dokumentär om den där tyske kannibalen som annonserade på internet efter nån att äta.
Och han fick napp! En annan störd karl svarade på annonsen. Han bönade och bad att kannibalen skulle choppa av penisen, vilket Hannibal kannibal gjorde. Det var tydligen inte så gott. Petter-Niklas smakade visst bara segt.
Hm.
Hela dokumentären andades tysk kyla. Avskalat från känslor berättade kannibalen för filmteamet om hela förberedelsen och tankarna runt i kring. Advokaten lotsade runt i huset och man fick se själva slaktarrummet.
Vilken godnatt-saga!
Men vad är det i människan som lockar fram sånt här stört beteende?
Förövrigt tror jag att Thomas Quick är oskyldig.
Eller tror jag det för jag är sugen på en rättsskandal?

Update

Kan knappt lyfta kaffekoppen utan att det gör ont. Så lagomt till julhelgen blir jag klar men är så utschasad i kroppen i övrigt.
Jag och Johan har hasat runt i 190 i studion i Fruängen. Vi är klara. Halvlek. Nu ska bilder publiceras. På Galleriet har jag kämpat med utskrifter. Inte helt lätt att försöka göra digitalt efterarbete på okalibrerad skärm som dessutom är totalt blåslöjad. Detta orsakade en turbulens i mitt arbetsschema. Lyckades flytta på ett arbete (vilket jag egentligen ångrade) och hade det inte gått då hade jag väl suttit där idag och flyttat på en massa annat. Det blir som en dominoeffekt av allt. Man ska inte vara så behjälplig alla gånger. Man lär sig. Så småningom.
Det finns en stor risk med full kalender intill bristningsgränsen.
Händer det en enda liten sak, faller alltihop och mitten står du själv och ska försöka rädda allt.
Nåja. Om nån timme ska jag plåta för en ny kund. Så jag sitter här och laddar lite, har en idé (bra), ska bara packa om väskan och sedan dra. Sen ska jag ha helg. Fast det är ju inte heller sant.
Skistar-bilder...

onsdag 17 december 2008

Har och kommer att ha extremt långa arbetsdagar hela denna vecka. Återkommer med full kraft på fredag! Ska även kommentera djurens dagböcker!

söndag 14 december 2008

Dricker kaffe efter att ha stått i mangelrummet och fotograferat kläd-detaljer. Jag spyr! Vet ni hur varmt det var? 800 grader minst. Nu är jag trött och slut och vill helst inte titta på bilderna. Håll tummarna att de är kompatibla med de som Johan fotograferade.
Nu först förstår jag varför kameran var seg på teaterfotograferingen. Hade kommit åt en knapp. Alltid detta.
Nåt skit som skall bockas av.
Nu har jag dessutom ont i armen och i tvättstugan stötte jag på ena halva av lägenhetstjuvarna. Gav honom det onda ögat. Jag vet inte om det gick fram.
Somliga är bara tröga.

Söndagsångest

Vaknar med ett ryck: plötsligt rinner ångesten över mig. Folk är sjuka och sabbar bokade arbeten. Kläderna vi ska plåta på måndag, var är de? Har min samarbetspartner tänkt på det? Har inte hört ett ljud... Börjar sms:a fast klockan bara är tio över åtta.
"Jag plåtar inte det här själv" skriver jag. Det måste finnas någon måtta på allt jag ska göra. Tänker ett steg till: jag kanske målar Belsebub på väggen. Har inte suddat honom sedan sist. Det är bara det att jag genom årens lopp så många gånger blivit drabbad av andras sjukdomar. Jag säger inte att de fejkar, jag säger bara att jag kommer i kläm.
Kanske inte underligt att jag, när det begav sig, sydde en 1500-tals korsett som jag kunde snöra själv.
"Själv är bäste dräng".
Med andra ord: jag ska hämta en nyckel i dag sen blir det kalsongläge.

Nån nämde boken "Gömda" igår. Tog inte upp tråden, den fastnade i ett nystan av repliker. Men nu på morgonTV presenterades ett något förvirrat, nedbantat och oöverskådligt inslag, om att Liza M:s böcker "Gömda" och "Asyl" (har inte läst nån av dem) skulle vara osanna. Alla fall merparten. Måste googla på ämnet. Vad menar man - att Mia skall ha fabricerat händelserna?
Jag kommer ihåg när första boken var aktuell. En dåvarande kompis till mig läste eländet (syftar på författarens allmänna brist på vettigt och intressant författarskap). Hon var förbannad och arg. Ibland även på bokens "Mia"-karaktär. Min kompis sa: det här är för mycket för att vara sant.
Verkligheten överträffar ibland (ofta?) dikten, så pass att det måste nämnas att det är baserat på en verklig historia för att man ska köpa hela kittet.
Och vad ska man tro nu?
Tänker på Thomas Qvick. Nu verkar det som att han har mytomaniskt ljugit om alla mord.
Det är som att när något spektakulärt presenteras, tas det för sanning rakt uppochner. Den som vågar ifrågasätta själva sanningshalten i historien, riskerar att tystas ned.
Journalisten Elisabeth Höglund har vid ett tillfälle sagt att när "de apatiska barnen" var på tapeten var det helt omöjligt att till exempel på SVT försöka få tillstånd än mer kritisk hållning till det som skedde.
http://www.expressen.se/kronikorer/elisabethoglund/1.1363690/elisabet-hoglund-darfor-slutade-jag-pa-aktuellt
Man tror för att man vill tro.
Ibland är det lite mindre dramatiskt.
Ibland ljuger folk om sitt CV.
Kan tyckas lite harmlöst, att bättra på sin lista.
"Jo, jag läste hela kursen men tog aldrig poängen".
En hög avdelningschef på ett stort företag blev uppsagd efter att ha utfört sitt arbete på ett icke tillfredsställande sätt.
När man sedan, efter stor dramatik, granskade avdelningschefens uppgifter, visade det sig att personen hade ljugit om tidigare uppdrag och anställningar.
Man tog det fantastiska CV:t som face value och kollade inte upp referenser. Alls.
Det här är vanligare än man kan tro.
Man vill inte framstå som att man har noll koll, verka lite som kusinen från landet och checka uppgifterna.
Nu står de där med en ny arbetslivserfarenhet.
På tal om ångest: "Aguirre - Guds vrede" ligger i min burk. Orkar man med sånt?

fredag 12 december 2008

Idag fyller min bror 60 år. När han var 29 år läste jag en artikel i nån veckotidning om en kvinna i Grekland som hade hamnat i familjeonåd. Hon hade haft ihop det med en gift man, vill jag minnas. Hennes familj, med hela byns godkännande, stängde in hennen som straff i en jordkällare och där fick hon sitta.
I 29 år.
Lika länge som min bror hade funnits till.
Jag kommer fortfarande ihåg bilderna från reportaget.
Fy fan.
Nu fyller han sextio år.
Helt otroligt.
Snart är vi alla döda.
Inklusive Julia Roberts.
Och ingen bryr sig. Whats so ever.
Det fanns kändisar på romartiden som ingen idag vet existerade. Jag vet inte om jag ska finna någon tröst i det.
Allt är förjängligt.
Och allt har sin tid.
Om inte annat är det en tröst när snoungar som Alex Schulman får uppmärksamhet och mina bilder passerar nästan obemärkt förbi.
Bitter?
Nä, inte jag.
Jag vet ju vad det beror på.
Jag är inte dum i huvudet.
...fan så irriterande. Vissa dagar går det att ladda upp bilder i spalten här bredvid och få full storlek. Sen är det udda veckor och då går det inte alls. Pest!
Men haha! Jag har räknat ut hur man ska göra. Man ska ta bort själva platsen för bilden och skapa en ny, då får man ultimat storlek.
Do not trifle with me!

Goth is ultimate coolness

Det tog mig några dagar att lokalisera varför jag gillar "Devil´s party" med nya INXS så mycket. Varför måste man, kan man ju undra? Men så funkar jag. Förstod att det låg nånstans gömt bland harmonierna eller melodin. Det brukar vara så och mycket riktigt.
Tillslut slog det mig. Varför tänker jag på gotharna Sisters of mercy och deras "This corrosion"? http://www.youtube.com/watch?v=otVn7sTZvV8&feature=related
Plockar upp båda låtarna och jämför. Mycket riktigt. INXS http://www.youtube.com/watch?v=oZZlDLbM8Rk&feature=related må vara mer pop och slick men nog är de besläktade melodimässigt och so on. Jag småler åt min egen nördighet.
Så slår det mig i dubbel kraft: finns det risk för mig att drabbas av the big void när jag verkligen kan gå igång så här bara på musik? Förstå hur många låtar jag ännu inte känner till...
Jag har det jag gör.
PS. Bilderna är visade innan men vet ni - de tåls att visas igen!

torsdag 11 december 2008

http://www.youtube.com/watch?v=-hWZqllm3mQ&feature=related
Kommer du ihåg?
Fast när vi ändå håller på:
http://www.youtube.com/watch?v=xRkTD9-nujA

Vet ni det är några filmer och låtar som jag söker - utan resultat. Svårigheten ligger i att minnet är så fruktansvärt svagt att jag knapp kan fånga en enda fras eller bildruta.
Hoppar runt på youtube och hamnar av en slump på ett klipp av Toyah, en engelsk arty-farty artist. Hon framträder i ett egnelsk program från 70-talet Kenny Everett show och då plötsligt minns jag! En av låtarna jag söker spelades nämligen på Kenny Everett show och nu pratar vi -76 eller -77. Det är bara att söka vidare. Jag SKA hitta det.
Men nu - sömn.

Teater känns det som!


Kan inte låta bli att smygvisa teaterbilderna jag plåtade häromdagen. Jag är så nöjd!
Klockan är kvart i två och jag är "snart" klar med teaterbilder. Med andra ord inte alls. Men jag tar en paus och betalar räkningar. Tjoho vad kul! Jag har ägglockan på 20 minuters pass. När den ringer ställer jag mig upp och gör lite microgymnastik. Allt för att inte få ont.
Vad man hittar på.

onsdag 10 december 2008

...ok nya INXS är bättre än gamla.
http://www.youtube.com/watch?v=oZZlDLbM8Rk&feature=related
Kryper till mitt kors vid vägens slut.
Ge mig en kyrkogård, rökmaskin och gorgeous people. Kameran och idéerna står jag för.
Ibland behöver man bara sova på saken. Och vända på kudden.
Har sovit ut och har inte ont i nacken. Alltid något.
Idolfinal på fredag. Är juryn nöjd? Så skönt att slippa den amerikanska juryn. Jobbiga Randy och fulla Paula. Och elaka Simon.
Har inget att säga idag.
Speechles. Moi?
Helgens aktiviteter hänger lite löst men skall bara placeras. Ett besök till Älta och en eventuell fotografering är planerad men i vilken ordning detta skall ske är inte bestämt.
Ibland är det skönt att planer fladdrar. Andra gånger är det en stressfaktor. Jag är inte stressad av det. Det finns annat på agendan som irriterar. Till exempel IKEA. Igår skulle jag göra ett skåpköp. Blev avbruten av ett telefonsamtal och sen hann jag inte. Idag när jag skulle fortsätta är ena delen av skåpdjävuln SLUT! Typ fan. Bara det.

tisdag 9 december 2008

I båda säsongerna av Rockstar fanns två übersnälla deltagare (Storm och Mig) , duktiga och kompetenta, som vid flera tillfällen avsa sig låtar som andra tjatade sig till. Det var låtar som de själva ville ha men gav upp fajten, förmodligen av olika anledningar.
Den mest uppenbara: känsliga för manipulation och kritik i efterhand för att vara greedy och själviska.
Jag kan verkligen känna med dem. Det är nämligen mitt problem också.
Manipulation är absolut min största fiende. Och nu är jag drabbad av det och vet inte hur jag skall handla.
Vad är det jag vill? Och finns det nån gutfeeling? Eller är problemet mindre än vad jag gör det till?
Plötsligt ställs mina behov mot andras behov och då är jag på väg, precis som Storm Large och Mig Ajesa att ge upp min låt. Den är inte, om sanningen skall fram, min allra största favorit men den kan visa upp ett bredare register och föra mig vidare i "tävlingen". För det är precis vad det är: Livet är en tävling. Visste inte om det förrän nu.
Det är knappast tydligt det jag pratar om, formulerar mig i gåtor, för det är så jag vill prata nu.
Snart har jag tänkt färdigt.

måndag 8 december 2008

...plötsligt när jag går hemåt i gårnatt slår det mig två saker: jag är så förbannad över att jag inte fick lägenheten. Så är det bara. Den andra saken är: herre gud, jag är snart femtio år! Är det här allt?

Who am I this time?

Säger det igen, i fall ingen har fattat det: Jag älskar internet.
Googlade på en film jag såg en gång på 80-talet. En TV-film med Christopher Walken och Susan Sarandon i huvudrollen: "Vilken roll spelar jag nu?"
Jag fullkomligen älskade filmen och nu har jag hittat den. Tjoho liksom!
Handlingen:
From a short story by Kurt Vonnegut. Christopher Walken is a shy hardware store employee. But whenever he takes a part in a local amateur theater production, he becomes the part completely--while on screen. Susan Sarandon is new in town, a lonely itenerant telephone company employee. On a whim, she auditions for and gets the part of Stella to Walken's Stanley when the theater group does A Streetcar Named Desire. Before anyone realizes the problem, she falls deeply in love with the sexy brute, not knowing what the real man is like. Written by Reid Gagle
Idol-juryn börjar gnälla över att de inte fick sång-coacha idolerna. Varför gnäller man nu? Har det inte varit så hela tiden? Jo, men nu blev det så uppenbart att juryn inte riktigt klarade av att vaska fram en bra låt åt Robin.
Återigen: av alla bra låtar som finns, så väljer man "It's my life".
Det är fullständigt obegripligt.
En riktigt kass låt.

Har dåligt samvete för att jag ligger kvar i sängen och tittar på TV. Så slår det mig: det här är min lördag. Jobbade 50-55 timmar förra veckan. Vad har jag att skämmas över?
På tal om att skämmas: hittar en skvallersida på nätet. Läser den grundligt. Vanliga människor mailar in möten med kändisar. Just den tråden jag läser handlar om otrevliga sådana. Malou von Sivers, min programledarfavorit, gör mig urbesviken, ommannuskatrodetmanläser. Upprepade inlägg vittnar om hur otrevlig hon är, hur hon skäller ut folk tillsynes utan adekvat anledning.
Påfallade många kändisar använder sig av den slitna repliken, även Malou: "Vet inte du vem jag är?"
Jätterolig sida.
Jag kanske också ska börja fräsa till höger och vänster och avsluta med: och jag heter Inger Bladh om du inte visste det!

På tal om felhörningar. Den här kvalar in på listan av bästa/värsta sådana. I CSI-seriens vinjett spelas "Who are you" av the Who.
S ropar: "Har det här nån koppling till New Orleans?"
Jag: "Nä, det utspelas i Las Vegas. Hur så?"
"Ja, men de sjunger ju "New Orleans"! (syftar på who are you-strofen)
Haha. Roligare in real life.

Idag ska jag förlusta mig på Indiska. Hoppas klänningen är kvar...
Luktar aloe vera efter grundlig insmörjning av kräm. Lite kvalmig doft. Borde kanske spruta mig med Reflex-spray. Fast den är inte poppis hos min katt. Ska försöka vila arm i dag. Alltid något.
På eftermiddagen kommer två kompisar. Jo jag har sådana kvar, trots att somliga förutspådde nåt annat!
Vi ska äta LCFH-kost och snacka skit. En blir kvar över natten. Stackars sate! Madrassen börjar bli platt.
Mot IKEAAAAAAAA!

söndag 7 december 2008

Nobelpriset är överskattat. Han som får utmärkelsen i år, i ekonomi, säger på TV att man inte förutsäga den kris vi nu befinner oss i. Enligt tillförlitliga källor skrev Johan Ehrenberg, författare och chefredaktör på tidningen ETC, en bok i ämnet för två år sedan. Borde inte det kvalificera Ehrenberg för nobelpriset i stället, kan man tycka?
Lite mer uppmärksamhet, om jag får be!
Det blev aldrig ljust idag. Hittar liksom ingen anledning att dra ifrån gardinerna.
Har städat. Livet är som lite lättare utan dammråttor.
Rockstar INXS är över. Skitbandet har dragit med sin nya sångare i några år. Undrar hur det går. Googlar in på deras hemsida. Jodå, han låter bra. Förmodligen rätt val. Men bandet... att notera - sångarens egna låt är bättre än resten av bandets. Haha - liksom. Rock on.
Klickar med vänsterhanden för att vila högern. Men vad hjälper det när man ÄR högerhänt och måste använda den ändå.
Snart fyller brorsan sextio år. Försöker komma ihåg när ma & pa fyllde år. Grattade jag dem överhuvudtaget? Känns så avlägset. Måste räkna efter... när mamma fyllde var jag i Indien. Långt borta både fysiskt och mentalt. Pappa då? 1985. Då var jag hemma. Till och med i byn. Jaha. Jag måste ju ha varit på plats. Kommer inte ihåg. Så trist.

lördag 6 december 2008

Tre kvar i Idol. En åkte ut igår. Temat var en låt att glänsa i och en utmaning.
Ingen kan "glänsa" i Bon Jovis "It´s my life". Det är en skitlåt från början till slut. Det är Bon Jovis sämsta dessutom. Låten bara pågår, kommer aldrig i gång och är bara skittråkig. Att det skulle vara en låt att glänsa i för Robin visade sig inte stämma. I direktsändning fick juryn krypa till korset. Mea culpa. Där hjälpte juryn tittarna att bestämma.
I vilket fall som: Alice och Kevin är mycket bättre.
Men i min bok lika trista.
Efter att ha studerat Rockstar: Supernova och Rockstar: INXS är det ingen som kan "glänsa" som dem!
Det kanske är en orättvis bedömning.
Ungefär lika orättvist och inkompetent som att ge Kevin en promenadseger i "Vida loca" och stackars Robin en trist Bon Jovi.
Glänsa, my ass.
Märk väl - är ingen fan av Robin.
Jag saknar Rock-Robin däremot.
Han hade kunnat pull off Bon Jovi, vilket visar att han är rätt bra.
Om man säger så.
Idag fika med Johan. Fortsätter sedan med bilder i sakta mak. Nu skriker armen "nej" men "a woman has gotta to do what she has got to do".

fredag 5 december 2008

Snåljåp!

Vet ni varför Robert Wells är så långhårig? Han är för snål för att klippa sig...
Enligt initierade källor (som har viskat i mitt öra) är Robban en riktig, klassisk snåljåp. Han tjänar miljontals kronor på sitt Rhapsody-tjafs men musikerna som är med jobbar för en spotstyver.
The harder they come the harder they fall.
Jag har sprutat reflexspray över hela mig. Härlig lukt!
På tal om lukt: tog mig till Classe. Utanför Gallerian och runt plattan står julstånd utplacerade. I ett av dem säljer de tja, jag vet inte men man kunde köpa nån polska gryta och fy fan vad det stank!
Urk!
Annars är det många som stinker parfym. Fast inte så många som man skulle kunna tro.
Det är fredag idag. Min arbetsvecka är inte över ännu.

torsdag 4 december 2008

Det känns verkligen som om jag har gått genom en mangel. Jag tror att det bara handlar om vila för min del. Och lite ergonomi.
Gick en sväng på ärende. Ute är det svinkallt. Kom på mig själv att dra upp axlarna mot öronen. Inte underligt att man har ont.

Min dator börjar bli sliten. allt tar så mycket längre tid. Ja, jag vet - den är fullproppad med info, precis som jag själv. Ibland umgås jag med tanken att bara tömma allt - utan back up.
Som att kasta väskan över broräcket.
Oåterkalleligt.
Ikväll ska jag inte peta i en enda bild till.
Fortsätter med Rockstar INXS. Mot bättre vetande.

onsdag 3 december 2008

Om ni hör mig klaga - sila snacket - jag klagar lite men det är inte på djupet. Jag är tacksam för att jag jobbar som ett svin just nu och jag är TACKSAM. Bara så att ni vet. Inte för att det alltid är så fiiiiiiint att jobba utan att det finns en djupare tacksamhet ellernåtsånt för mina ambitioner är högre än vad somliga tror.
Så är det sagt.
...fast det blir ju fel det med. Varför ska man behöva klä PÅ SIG MANSKLÄDER bara för att passera som seriös?!
Och jag som agerar inom ett totalt mansdomineratjobb. Fotograf. Men vet ni vad - jag har fördelar... Och de delar jag inte med!
Suck on that!
Varför är det så att kvinnor måste vara så mycket bättre än män för "get through"?
Det enda jag kan säga (det är för en komplex fågeställning, många svar) är att aldrig klä av dig. Det verkar som om du plockar lätta poäng men du lägger tjuvben för dig själv. Så fort du uppträder i sport bh och kortkjol har du skrivit under på att du inget annat har att komma med. Så på med brallorna och flanellskjortan!
Hos frissan sitter man i en stol omgiven av skarpt ljus och goda dofter. Man är inte vacker då. Klet i håret och kinder bleka och stora. Glåmigheten visar sig från den främsta sida.
Sen blir man vacker. Om frissan är nåt att ha.
Jag har spanat in tre helt vanliga kvinnor i olika åldrar få sig själv omgjorda och uppsminkade. Faktiskt till det bättre. En kvinnas förvandling var en smärre chock att man börjar undra vilken förändring som står framför en själv.
Nu gäller det att att göra dem rättvisa. Med photoshop och digitalt efterarbete.
Jag skulle själv vilja se mig sminkad av ett proffs. För en gångs skull.
Inte av mina egna taffliga penslar.
Livet är en skola. Den plattityden bjuder jag på.

tisdag 2 december 2008

Det är inte lika kul att se Rockstar INXS när gruppen i sig suger. Jag lääääängtar efter Tommy Lee.
Jaja.
Livet går vidare.

Jag tror mig veta hur jag ska plåta hårmodellerna imorgon.
Det är ju alltid nåt.

Naprapaten knäckte och knådade imorse. Hjälp vad ont det kändes. Två gånger kvar sen går hon ut skolan och drar till Bollnäs och öppnar eget. Hoppas jag hinner bli "bra" innan dess. Idag fixade hon till en låsning i nån kota. Hade ingen aning att de ens låg i kläm. Ja tänk. Nästan helbrägdagörelse.
Måste få tid till att köpa ritbordet så jag slipper den här jävla musen.
En råttfälla?

måndag 1 december 2008

Vi stiger in i julmånaden

Några funderingar runt Rockstar INXS: Blev lite nyfiken på bandet, utöver deras hittar. Kollade upp dem på internet och blev chockade över hur dåliga de är! Riktiga lättviktare. Sångaren som sedemera tog livet av sig (vilket jag också skulle göra om jag producerade så där dålig musik) var snygg men det var ju också allt.
Jag led när jag lyssnade och jag kan stå ut med mycket. Paul Paljett är ju rolig i jämförelse. Sen - saxofoner går ju fetbort. I alla väder.

Roliga musikfilmer: "Almost famous" och "Rockstar". Rekommenderar!

Annars är det inte så mycket som händer på den här horisonten mer än att jag verkar bara jobba när allt kommer omkring. Jag ska försöka glesa ut engagemangen. Jag är fjättrad vid dator och kamera. Hinner inte ens fakturera! När jag får en paus vill jag bara VARA IFRED, inte fortsätta att jobba - om ni fattar. Filmat material från i somras och från Norge ligger fortfarande orört. Och vi ska ju inte tala om familjebilder från 60- och 70-talet. Däremellan ska ju tvätt vikas, får ingen hjälp av min inneboende. Hon är bara söt.

Sen kommer utställningar... har inget att visa...

söndag 30 november 2008

Har börjat titta på Rockstar INXS, föregångaren till Supernova. Suveräna sångare som vanligt. Det kommer att bli ett mindre helvete för bandet att göra sig av med sångarna, en efter en.
Lite trist är att flera låtar från förra säsongen dyker upp igen.
Kanske oundvikligt. De är ju inte klassiker för no reason.
Saknar Tommy Lee. En speciell snubbe minst sagt.
Om någon timme stiger vi in i december.
Obegripligt...

Svart toalett

På Clarion hotell nere vid Norra bantorget finns det en svart toalett med ashäftiga tväsställ. Det är inga tvättställ med fördjupning, endast en platta som är snedvinklat så att vattnet rinner ned. Typ annorlunda. En fotografdröm.
Toalettpappret är svart.
Svårt att vara säker...

Ulf Lundell, cranium och hemresa

Min alltime favorit Ulf Lundell (not) beklagar sig i Aftonbladet om hur mycket bråk som har omgärdat hans nya skiva. Producenten och han har varit i luven på varandra typ hela tiden. Det var på håret att den inte hade blivit färdig.
Personligen tycker jag att de skulle ha bråkat lite till.
Vad vi inte behöver är en till Ulf Lundell-platta.
Om du frågar mig.
Min gamla favoritsysselsättning, charader, fick sig en revival igår. Spelet Cranium är riktigt kul, bara man tar sig igenom spelreglerna som skulle kunna ha varit mycket tydligare skrivna. Jag är inget ess på svenska heller men skulle jag skriva regler, tja, man måste vara tydlig.
Är de översatta månntro? Då brukar det bli konstigt.
Roligt var det i alla fall. Min favorit var Alis tolkning av Stevie Wonder. Jag trodde först att det var "Liten tomte tittar ut" (ellervaddennuheter) han försökte tolka.
Och nattbussen var cool. Inga konstiga typer, inga obehagliga överraskningar. Bara en snabb resa hem. Slapp barnvagnar vid Hellasgården. Det är de som brukar ta tid.

lördag 29 november 2008

Dödsfall, Idol och konferens

För två år sedan dog min mamma. Livet därefter har inte varit sig likt. Jag tycker november är lite körd därför.
Det om detta.

Idolfinalen börjar närma sig. Flickfavoriten av all times Johan Palm åkte ut på gospeltema. Om vi börjar med temat. Avskyr gospel. Det är verkligen en trist genre. Vilken tur att jag slipper stå på scenen och låtsas. Gospeltema är rätt så avslöjande minst sagt. Det var ingen som höll måttet. Faktiskt. Inte ens Kevin.
Carola var coach (OK) men sjöng sen och det var OLIDLIGT. Bytte kanal.
Jag som har precis kravlat mig ut Rockstar Supernova saknar det engagemang och talang som sångarna där hade. Visst kan rock i många avseende vara ett stort effektsökeri där den som skriker mest vinner. Men det fanns en känsla där som verkade vara och uppfattades vara genuin. Juryn där gav adekvat kritik. Den här juryn säger amen om det mesta.
Kevin vinner. För att sedan försvinna. Han är ett svin på att sjunga fast jag önskade att han sjöng ut med en klarare röst nån gång och slutade väsa sådär som Patrick Duffy framställde Bobby Ewing på 70-talet.
Robin är också bra på att sjunga men det är med noll känsla. Såååååå taffligt. Don't believe a word he says.
Johan Palms fans är skrikiga tjejer. Vid framträdandet stod en ring av brudar vid scenkanten. Helt förtvivlat skrikande så jag började skratta. En tjej försökte hålle igen munnen på sin kompis. Så komiskt.
Peter Jidhe bjöd upp hysteritjejen på scenen och hon höll på dö men när han frågade henne vad hon hette, sansade hon sig, det for ett stråk över ansiktet och för en tusendels sekund såg jag vad jag hoppas andra såg: att det var ett frammanat fejk. Det kanske är en "tävling" kompisarna emellan vem utav dem som är mest kär.
Då mäter man det så här.
Hon vann då kan man säga.
Annars la jag mig platt på sägen, trött efter en lång och utpumpande konferensdag. Och idag värker högerarmen.
Som ett paket på posten kommer värken.
Jag lär inte vara ensam.

torsdag 27 november 2008

Jag vet inte vad det är med mig, är totalt utmattad. Gick en sväng, ärenden samt kollade in två kommande fotograferingsplatser. Hade alldeles för mycket kläder på mig, det är inte bra. Total felbedömning. Gillar inte felbedömningar.
Är lite less mitt eget sätt att fotografera. Och inte så lite less heller.
Det som skall göras imorgon rymmer inte så mycket roliga kameravinklar. Utmaningen består i att hantera bristen på ljus och själva upplägget. Det är inte så mycket rock 'n' roll över konferenser. Bara en massa efterarbete.
Jag måste uppbåda energi. Är det räkningarna som ligger över mig? Jag dricker upp kaffet och dealar med det sen.
På tal om rock: supernova är över nu. Min favorit vann inte, hamnade tvåa. Hon är så jävla bra. Och att Lukas fick det eftertraktade jobbet, tja, lite väntat kanske. Sicken posör.

onsdag 26 november 2008

Idag fick jag frågan vilket skulle vara min drömfotografering. Jag blev tyst i typ några minuter. Funderade på hur det egentligen fungerar. Hur man så snabbt rycker på axlarna åt sånt som man eftertraktade en stund tidigare. Jag menar, man sätter upp drömmar, skissar på hur man ska ta sig dit, greppar det och går vidare. Drömmar förändras.
Så är det.
Fast jag svarade på frågan.
Ge mig en kyrkogård, lite rök, goth och snygga modeller. Så gör jag resten!
Får jag betalt - yeah, thanks!
Fast om jag får välja om. Helt om: jag skulle vilja sjunga som DILANA. Punkt. Det har dock inget med fotografering att göra. Möjligtvis att hon ser cool ut på bild.
Rädda världen är liksom inte mitt gig.
Image is everything. I alla fall i fotografins värld. Verklig kan man bara bli vid sidan om.
Och igen. Snälla ge mig en kyrkogård - NU!
New Orleans är kvar.
Final i Rockstar Supernova. Jag kommer att sakna dem... Knäppt va? Dilana väljer fel, tror jag. Rätt säker på.

Nån annan dag

Ibland går det som planerat. En del blir uttråkade av sånt. Jag vet inte det - jag får en sån "yes!"-känsla av det. När planer går i lås. Loooooooove it. Kanske för att så mycket som man planerar inte funkar alls. Man gör upp planer och det blir en liten löjlig skiss kvar.
Jag gör upp planer, tänker ut bilder och snåriga vägar bara för att jag vill ha det så. Sen händer nåt annat under vägen. Jaja liksom.
Men jag gillar inte när transportsträckor krånglar, det är såååååå ointressant.
Skulle komplettera en fotografering idag. Inget funkade. Bilderna skilde sig så markant från huvudfotograferingen.
Insåg att jag var för hungrig, törstig, stressad och trött för att lösa det hela. Är också otroligt less på att mitt hem är totalbelamrat av prylar. Mitt i all röra riggar jag studioblixtar och sånt och Rödluvan får frispel och vet inte var hon ska ta vägen. Då kände jag bara att lägg av, packa ihop rubbet. Lös problemet på annat vis, nån annan dag.
Fan, vad skönt det är att ge efter.

måndag 24 november 2008

Jag lämnade norra Sverige för att slippa snön. Måste dra vidare söderut för att bli helt fri skiten.
Mest handlar det väl om att Stockholm inte klarar av att hantera snön. Jag stannar inne.
Fortsätter med Rockstar, ett sätt att koppla av. Har varit hos naprapaten idag besök nr två. Är helt säker på att jag såg en mycket åldrad Brandon i foajén. Den gamla legenden som han gärna ville benämna sig själv, är nu sliten och lite gubbig. Ingen rockstjärna direkt. Lite synd om honom, tycker jag nästan.
OM det nu var han. Får väl gå förbi bokhandeln han jobbar på och spana in om det var han eller en deadringer.

söndag 23 november 2008

Tittar vidare på Rockstar Supernova. Blir återigen medveten om hur killar kategoriskt håller varandra om ryggen. De ingår i en pakt, sätter an en agenda för resten av världen. Det handlar om en kvotering som är så vanlig att den har blivit kallad för norm.
Sen undrar folk varför feministiska tankegångar behövs.
Män favoriserar andra män. De vill bara mäta sig med andra män för tänk om de förlorar mot en kvinna.
How low can you go?
Finns det nån man som klarar av att ställa sig över detta? Step up to the microphone.
Snön ligger kvar, storm väntas in och jag måste upp på vinden och hämta vinterskor. Man väntar ju in i det sista, ett sätt att förtränga.
Idag har jag testat Janssons frestelse men bytte ut potatisen mot blomkål. Fantastiskt gott! Julen är verkligen räddad. Men Waileths saffranskaka då... Inga ingredienser går att tyvärr att byta ut.
Det är bara att äta om man vill ha.
Mina jeans börjar pösiga baki arschlet. Hehe liksom.
Nu vankas Greys mer Rockstar Supernova, mys med katt och kanske jag får upp i värmen igen.
Och kanske kaffe.
Cheers!
Och glöm inte att testa Frestelsen med blomkål istället. Grädde, philadelfiaost och creme fraiche. Mums!

lördag 22 november 2008

Rockstar Supernova

Jag har stått hela dagen i en studio och skrynklat till tröjor. Helt slut. Plöjer nu igenom Rockstar Supernova, en dokusåpa med några år på nacken. Jakt på en ny rockstjärna. Superbra sångare, superbra musik och mycket underhållande. Går helt enkelt inte att sluta titta! Jag är helt såld. Har ni möjlighet att se rubbet, så gör det!

fredag 21 november 2008

Stage beauty

Såg en fantastisk film igår - Stage beauty. Har missat den totalt. Den är witty and bright, smårolig, tar upp ett intressant ämne, välskriven och välspelad. Claire Danes är en favvoskådis och Billy Cudrup är det typ varning på. Il est beau garcon. Rekommenderas å det grövsta! Den ska jag spara och se igen.
Nu ska här röjas, duschas och så ska jag gå igenom teknik inför morgondagen.

torsdag 20 november 2008

Tja vilken rubrik passar till det här?

Nu ska jag tala om vad jag tycker om konflikträdslekulturer. Ni vet när nån frågar nån annan vad man själv står i en fråga. Visst, man kan höra sig för, spana in terrängen men man kan ju inte nöja sig med det svar man får.
I rätten heter det (i alla fall i filmens värld) hearsay. Nåt man har hört i tredjehand. Hur tillförlitligt är det? Egentligen.
Mellanchefer är ett konstigt släkte. Och egentligen ska man akta sig för dem. De sitter i en jävla rävsax och människor som känner sig klämda från höger och vänster, blir antingen utbrända eller joinar motståndarsidan.
De är aldrig din kompis när det verkligen gäller.
Glöm nu aldrig det.

Hur känner du igen dem?

Mellanchefer har nämligen aldrig någon reell makt och de få gånger någon makt ges utövar de den gärna nedåt.
De använder andras argument.
De rapar upp vad någon annan har sagt att de ska tycka.
De blir språkrör för ett etablissemang. Och ofta blir de skällda på, när de går styrelsens ärenden.
Om du är en mellanchef, var då medveten när du går andras ärenden, att du riskerar att medvetet eller omedvetet anamma den ståndpunkt din överordnade har.
Du tror att du bara är en kurir och blir upprörd bara vid blotta tanken på att riskera skäll.

Vi andra kan med fingertoppskänsla avslöja kurirens köpta ståndpunkt - de vet de om - och därför riskerar kurirerna/mellancheferna adekvat skäll och är således också rädda för det. Därav lurandet i buskarna och tredjehands förfrågan om var landet numera ligger.
Hur mår du egentligen? Är du arg på mig?
Jävla sandlåda! Jag är förbannad. Vad trodde du?!
I vilket fall som - kom sen inte och gråt på min farstubro. Det har du inget för! Det är inte dig det är synd om.
Det är jag som blev ratad och granskad. Inte du!

Jag har ingen flock

I natt drömde jag att jag & gäng var hemma hos Christina Schollin. Hon bodde i Örebro. I hennes källare fanns tre byråer som skulle kastas. Jag undrade om jag fick välja någon av dem. Varsågod! En såg ut som en stringhylla. Tänkte att jag skulle ta den, inte för att jag själv ville ha den utan för att ge bort som present. Men så ändrade jag mig. Varför släpa på nåt som nån annan ska ha?
Så jag valde en annan, mycket lik den jag redan har, märkligt nog.
Så förstod jag att min lilla byrå skulle orsaka en massa extra arbete och tjafs. Ett släp monterades bak på bilen och jag insåg - praktisk som jag är - att resan hem skulle därför ta mycket längre tid. Mina behov och min byrå skulle påverka hela gruppen. Jag sa: Jag skickar den med ASG istället så slipper vi det här med släp.
Är det inte lite typiskt?
Och mitt i allt glömmer jag bort hur många gånger man är självcentrerad och bara har sig själv att tänka på.
Jag har bara en att ta hänsyn till och det är en katt.
Men har man ingen familj som slukar tid och engagemang och uppfyller behovet av närhet & sammanhang, skapar man det i alla fall, försöker.
Man bjuder in till det.
Kanske för att muta sig fram till en grupptillhörighet.
Vi är flockdjur.
Och jag har ingen flock.
Har du?

onsdag 19 november 2008

Nytt kylskåp och naprapatbesök

Visst är man fånig. Får ett nytt kylskåp imorgon. Tjoho liksom. Men så börjar jag städa i kylen - nu. Typ lite sent. Bara för att man inte ska titta in i mitt gamla och tänka: vilken Lopploella hon är.
Och det är ju sant.
Fy fan vilket snuskigt kylskåp jag har haft! Kanske inte borde säga det så här öppet.
En mängd med gamla konserver har jag slängt och allt ris och andra kolhydrater är utrensade. Har kastat ett varv tidigare men nu blev ett en rejd till.
Har varit hos naprapaten idag. För 150 kr får man ett besök, en grundlig genomgång på skadan och behandling. På måndag ska jag dit för fortsatt behandling. Har du behov av att gå, kan du ju lägga Sara Skarps namn på minnet. Hon verkade bra. Vi får se vad som händer. Några ergonomiska förändringar måste ske här hemma vid skrivbordet. Och jag kan bara inte sitta så förtvivlat intensivt vid datorn.

tisdag 18 november 2008

Julen är räddad!
http://kolhydrater.ifokus.se/Articles/Read.aspx?MessageId=fcb30498-4092-402b-84a5-c1e3216fa4a3&GroupType=Se.iFokus.Community.Board.ForumGroup
Snart, snart är jag klar med den jättestora hög med bilder från Gran Can. Armen värker fortfarande. Men vilar emellanåt. Ska ju till naprapaten imorgon och varför skriver jag om så triviala och ointressanta saker?
I vanliga fall ligger jag i sängen. Inte ens på sporadiska morgonpass går jag upp så här tidigt. Bara när det vanskas resor. Och som idag - Ljuscafé.
Vid Hornstull finns ett Ljuscafé där man bland annat kan äta frukost medan man sitter i särk och låter sig påverkas av flödaande vitt dagsljus medans det mörkt, grått och trist ute.
Det var lite av en chock att gå från mörker till totalt ljus. Som att dö?

måndag 17 november 2008

Min favorit åkte ut från Idol.
http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.637432&renderingdepartment=2.19545
Tyvärr.
Jag tror att Kevin Borg är en utav dem som går till final. Han är äckligt bra på att sjunga, han får till och med sexappeal när han greppar microfonen men när han pratar... Då framstår han mest som småkorkad. Jag blir NERVÖS när folk garvar hela tiden. Glad och positiv men nervöst fnitter... nej, påminner om en kompis jag hade i småskolan. Börjar på M.
En tuff vecka är till ända. Nu börjar en ny. Lyssnar på musik och harvar genom gran can-bilder. Diskar emellanåt. Får akta mig för att puscha med min högerarm. Det gör verkligen ont trots sprayen. Naprapattid är bokad.
Fadäsen på Fotomässan ger effekt. Får ett mail från curatorn. Bara en beklagande dock vänlig ton men vad spelar det för roll? The damage is done. Får mail från andra som har hamnat i samma situation, nån kände på sig att de skulle hamna i samma, att sticka ut så hon var aldrig med. Det blir nog mer diskussion. Jag ska aldrig mer vara med i en samutställning med Brudarna om inte man ändrar attityd eller i alla fall är tydliga.
På mässan kollade jag in min absoluta favorit Denise Grünstein. Hon är bäst.
En annan som försöker vara bäst men inte riktigt lyckas är Åsa Tällgård. Läste en artikel med henne i metro där hon uttalar sig på följande sätt: "Det viktigaste är att inte visa magra tjejer".
Jaha. Det låter ju fint. På mässan hängde dock en bild av den absolut magraste tjej jag har sett! Typ direkt från graven några veckor senare.
Snälla Åsa, uttala dig inte så här om du inte efterföljer det.
Fotomässan är ett minne blott. Massor av teknik och folk. Det hängde en hel del bilder också. Massor. Mycket var inte skit men blaha liksom.
Bäst i min smak: Denise och Peter van Hoopen. Det kanske blev bara för mycket.
Sur blev jag ju direkt när min egen bild blev ratad på det där sättet. Och kaffe-kön var urlång! Då blir man pissed.

lördag 15 november 2008

Åkte ut till Fotomässan bara för att upptäcka att mitt bidrag tydligen hade blivit bortsorterad från utställningen. Tydligen passade den inte in meddelade curatorn Michelle och ingen information har jag fått om saken!
Jag blev så jävla arg och vände på klacken och gick därifrån.
Har man en samutställning kommer bilderna att spreta. Det är fotografer med olika stilar, bakgrund och kunskap. Så är det ju. Att sen tro att man visar upp gruppens bredd genom att göra så här... vem faan lurar du!
I dagsläget vet jag inte var min clown har tagit vägen men jag hoppas att den hoppar ut ur bilden och ger folk i beslutsfattande position ONDA ÖGAT!
Så mycket ansträngning för absolut nada!
Och nätverket brudarna... kan ta sig i brasan!

fredag 14 november 2008

Får ett värdefullt tips från kompis: elevbehandling på naprapathögskolan. En tid är bokad nästa vecka.
Från Gran Can till ljusterapicafé på Söder i ottan på tisdag. Kul!
Det regnar ute.
Såg intervju med Hanne Kjöller imorse. Trots att jag är barnfri - tackochlov - är jag intresserad av att läsa hennes bok. Kolla på nätet om du hittar intervjun. SVT24.
Snart har jag plöjt alla beställda Harry Bosch-böcker. Är inne på min sista. Kommer att drabbas av abstinens. Jag beställer fler.
Uställningen på Fotomässan blir troligtvis ambullerande. Tjoho! I'm going to another town. Let´s shake some dust, children. Cirkusen är på väg.
Jag ska till fotomässan imorgon med Johan & Anna. Blir väl förvirrad och trött.
Nu ska jag lassa i mig kaffe och dra förbi galleriet och sen vidare ut på jobb. Annars är helgen spikad av aktiviteter.
Vill lägga ut bilder från min resa men måste kolla med tidningen om det överhuvudtaget är OK eller om jag måste vänta tills det är publicerat. Antagligen och det är helt i sin ordning.
Stekte en kotlett med Mojo-sås och en jättegod sallad. Mums! Det får bli kokta ägg och majo ikväll.

torsdag 13 november 2008

Det här var den mest hektiska hösten i mannaminne. Det är november och jag har knappt djupandats sedan augusti. Det har varit växlande kul men stressigt. Vissa saker har jag fått göra i all hast när jag borde haft mer tid till eftertanke. Det blev alltså inte så bra. Jag vet inte om nån märkte.
Det har resulterat i en mycket ond arm som jag på ett eller annat sätt måste ta hand om.
Så har jag börjat ett tredje jobb. En dynamisk arbetssituation som är på väg åt ett håll som är okänt men jättespännande.
Hur länge jag kan hålla tre bollar i luften samtidigt (borde inte vara några problem för en jonglör) och samtidigt ha ett socialtliv och tänka framåt - det vet jag inte just nu och jag behöver inte veta. Jag anser att det är för tidigt att göra någon analys av situationen. Go with the flow.
Snart är året slut och då vet jag lite mer.
Att jag inte fick lägenheten på grund av brist på arbete känns.... skrattretande.
Nu=disk, kaffe och Gran Can-bilder.
I helgen jobbar jag och går på fotomässan. Är du intresserad kan du få en rabattkupong av mig. Please let me know!

Hushålla med energi

En del människor går verkligen igång att köpa ny teknik. Att sitta och pilla på sin nya mobiltelefon, bläddra i handboken och klura ut alla nya moment.
Jag gillar att ANVÄNDA saker. Jag vill slå på spisen, vrida på ratten och that´s it.
Min brorsa har en krånglig spis, en induktionshäll. Ugnen är ännu värre. Brorsan i norr och syrran här har en micro som piper som fan och det är alldeles för många moment innan värmen rullar på. Som sagt, jag vill bara vrida på ratten för varför ska det vara så krångligt? Och varför i hela fridens namn ska det pipa hela tiden?
Känner du dig extra lyxig för att det är mer tjorvigt? Jag blir bara djupt irriterad. Jag blir också less på att känna mig dum, att nån med en svag om än ödmjuk men likt förbannat besserwiesser-stämma säger: "det där har jag ju förklarat för dig". Så, jag är trög då!
Jag är en Nikontjej och min kamera pratar väl med min teknik. Ska jag uppdatera min skit (vilket jag ska och vill eftersom mitt paket börjar bli lite gammalt) lär jag nog stöta på patrull av den ointressant typen. Av erfarenhet har jag märkt att Canon har problem att "snacka" med Adobe Bridge & Camera Raw (konverteringsprogram för att kunna ladda över bilder från minneskort in i Photoshop).
Jag försöker förstå men lyckas inte med det. Sen kan man undra varför jag ska sätta mig in i ett system jag egentligen inte använder.
Det blir som att köpa en extra stor påse med ostkrokar bara för att diverse sugna SCA:iter (medeltidstyper då det begav sig) ville ha krokarna samtidigt som jag vilel äta min beskärda del.
Inom mig finns ett behov av att lösa saker. Jag blir irri när det inte går. Eller som S brukar säga: nu är det mellan mig och datorn.
Jag tänker samma sak.
Nån säger: men googla då!
Jo, men man måste förstå det man läser. Inte bara ordningen på bokstäverna utan själva innehållet.
Man måste vara initierad.
Och datanördar har liksom SVÅRT att förstå det.
Har jag märkt.
Men deep inside - jag vill helst inte be om hjälp i nåt läge. Men livet blir lite svårt då. Särskilt om man alltid räcker upp handen när nån annan ber om hjälp.
Jag måste hushålla.
Så jävla svårt helt enkelt.

tisdag 11 november 2008

Den dagen jag får göra den här typen av fotografering för PENGAR då blir jag lycklig!
http://www.youtube.com/watch?v=ft9VCm3omCY&feature=related

Hemma och röjer och fixar med bilder

Det är lite trist att jag trots datorlediga dagar känner direkt av min onda arm. Tackochlov har jag köpt Reflex-sprayen men den kan jag ju inte leva på. Jag kanske får permanenta skador gudbevars!
Jag jobbade på Galleriet igår. Det är trångt som attan och det går lite knaggligt. Men när den nya lokalen är i gång och alla frågetecken är utklurade och manual är skriven - då vet jag att allt puttrar på i god takt.
Som vanligt höll jag mig igång med bacon och ägg. Det är en fantastisk frukost. Lyckades glömma bort att äta på hela dagen. Egentligen var det väl så att jag kvällen innan inte hann fixa iordning mat att ta med. Så ska jag inte göra igen.
Nu=ägg!

Gran Can

Onsdag 5 nov
Man budgeterar för tid. Är ute i god tid. Till och med innan utsatt tid = jag. Så är mitt resesällskap också.
När vi ska checka in lägger man pannan i djupa veck. ”Är det nåt problem” undrar jag. Vi bokas in på en tidigare flight av ingen uttalad anledning mer än att det verkar för tight med planet från Oslo vidare till Gran Can.
Vi har en kvart på oss. Kö till säkerhetskontrollen och vi springer. Hör mitt namn ropas upp i högtalaren och V rusar för inköp av snus. Är det nödvändigt kanske ni tycker? Jo, men jag förstår. Priset är typ halverat och snus, ja det är typiskt svenskt om nåt annat. Finns inte därute och sluta snusa är väl inte riktigt tajmat när man ska jobba och är stressad.
Men hon rundar hörnet precis när gatepersonalen börjar sura ihop fullständigt. Men ändå blir planet en halvtimme försenat! Precis när vi har satt oss och pustat ut efter morgonens pärs, hör vi i högtalarna att vi kommer att bli sena på grund av tjock dimma i Oslo.
Jaha.
Jag lever på ett medhavt ägg, majonäs och en påse nötter. Fryser vid nödutgången men har gott om plats för benen. Nånstans över Atlanten börjar det droppa från dörren! Tänker på Lost. Det är kondens. Äntligen värme.
En chaufför plockar upp oss från flygplatsen och kör oss till vårt minst sagt lyxiga hotell. Jag känner mig förvirrad. Vårt schema är späckat, kan läsa innantill men vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. En portier tar vårt bagage och vi får en rundvandring med någon hotellansvarig. Jag vill bara byta kläder. Typ landa. Men det finns ingen tid just då.
Till slut släpps vi fria och byter kläder i all hast. Känner mig skjuten som ur en kanon.
Nu gäller det SPA. Jag ska både få behandlingar men fotografera V i aktivitet. Det gäller att få bilder. Jag menar hela anläggningen är lyxig och jag vill egentligen gå runt och plåta men det finns absolut ingen tid. Bara att kasta sig in! SPA för dagen är liksom en anläggning med olika stationer. Det hela slutar med kroppspeeling och aloe vera-massage. Min hud har aldrig varit så mjuk som nu.
Efter att hastat runt i badtofflor, baddräkt och badrock, återvände vi till hotellrummet. Nästa behagliga chock: champange och chokladjordgubbar. Häller upp ett glas, går ut på balkongen och ringer brorsan.
Vi byter om och äter middag på buffé-restaurangen och det är givetvis jättegott. Välförtjänt middag efter en lång dag.
Bildmässigt är jag inte tillfreds eller nöjd. Glömde en viktig och väsentlig del till själva stativet. En platta som ska vara mellan kameran och stativet. Den plattan sitter nämligen kvar på filmkameran efter Nore-resan.
Inte alltid koll även om jag vill.
Vi tar nya tag imorgon!
Torsdag 6 nov
Vaknar tidigt. Alldeles för tidigt. Ute är det mörkt och nästan småkyligt. Drar på mig jeansen så småningom och munkjackan och drar till frullen. Ja, ni gissade rätt: buffé. Men inget bröd för mig, i alla fall. Tack till alla tyskar så finns det korv. Och bacon går ju alltid ned.
Hinner med ett dopp i poolen innan vi skall iväg. Förmodligen blir det det enda egna poolbadet även om man är i vatten hela tiden.
Vi promenerar till Costa Meloneras.
Vårt hotell är lyxigt, som anläggning är det här hotellet snäppet värre: en hel by men ändå klassas den inte som fem stjärnig. Här kan man inte få en fläskkotlett stekt mitt i natten men det kan man hos oss. Som om man behöver det när buffén finns.
I alla fall. Spa Experience at Corallium Spa på detta hotell innebär 14 olika stationer som man tassar runt mellan i badrock och slippers. I en avdelning/station kan man flyta omkring i 90 % saltvatten. Mysigt ljus och flummig, härlig musik givetvis. Det finns turkiskt ångbad med doftande örter, vanlig bastu, ett iskallt rum med is som hela tiden droppar ut från ett hål i väggen. I ett annat ligger det salt på golvet. Salt från Himalaya. Ska vara bra för fötterna. Hela rummet badar i oranga, varma färger. Vi plåtar och hastar vidare med vår guide som ledstjärna.
Stationerna är numrerade, man ska passera dem efter en viss ordning. Det skall också symbolisera en färd i världen, mellan olika klimat skulle jag gissa.
Här vill jag stanna men vi har andra saker att göra. Som att sätta oss i en taxi och åka till ytterligare ett nytt hotell i San Augustin.
På Hotel Gloria Palace får vi den sedvanliga turen runt hotellet, vilket gör oss om än mer vimmelkantiga. I alla fall jag.
Dags för kroppsmassage i poolen. En jättelik bubbelpool med olika typer av bubbelmassage: jättehårda strålar som masserar ryggen, fotmassage, vadmassage och sängar i vatten som man ska ligga på och bli masserad.
Förstår ni? Svårt att förklara kanske men ändå inte. Det är ljuvligt. Men vi har en agenda och en tid att passa.
Nästa spa-upplevese är något utöver den vanliga. Först blir hela kroppen skrubbad av chokladpeeling. Efter mellanspel av en dusch, blir jag inoljad och masserad med choklad. Det ska visst göra susen för huden och det är sant. Huden blir len som en babystjärt.
Men det räcker inte med peeling och insmörjning. Efter varje moment lindas man in i plast och handdukar och sängen värms upp. Allt för maximal effekt skulle jag gissa.
I taxin hem är jag lullig av behandlingen. Hinner vila exakt 45 minuter varav det mesta består av praktiska göromål.
Därefter middagsbuffé.
Pust. Det var tolv timmar sen jag åt frukost. Gissa om jag är hungrig!
Fredag 7 nov
Nytt hotell. Ny stad. En ny chaufför hämtar upp oss och kör oss till Mogán, en halvtimme därifrån. I all hast byter vi om och åker ned till hamnen för nu ska vi på marknad och plåta.
Vi får våra rum några timmar senare. Så är det dags att åka tillbaka till utgångspunkten. Förvirrat? Nytt hotell igen. Hotel Palm Beach. Och ny SPA-behandling. Backar ur för jag måste plåta. Orkar inte bli inknådad igen. På ett vis är det smått förnedrande (men man vänjer sig) för vid kroppsbehandlingar ska man klä sig i fåniga stringtrosor i papper.
Sen blir vi bjudna på lunch: fantastiskt goda tapas till förrätt sen får vi välja fritt.
Vår chaufför får vänta på oss en hel timme sen åker vi den dryga halvtimmen tillbaka till hotellet och Mogán.
Är inte så trött som jag trodde. Jag går på shoppingtur och köper halvdyra krämer: choklad och aloe vera samt sprit och mojo-sås. Jag ska nog köpa ett set med produkter från clinique. Känner för att skämma bort mig. Nu är jag van med femstjärniga hotell och SPA-behandlingar. Vet nu hur det goda livet kan vara. Men sen väntar en sunkig 1,5:s lägenhet, trång och dammig.
Sådant äro livet.
På hotellrummet står en flaska vin, fruktskål och vattenflaskor - en hälsning från ”the management”.
Sådan är det här livet – någon dag till.
Imorgon är det lördag
Nytt hotell. Uppe i öknen, i bergen väntar Sheraton Salobre Golf Resort & Spa. Återigen spa-treatments, lunch och vad som verkar lite fritid. Finns det verkligen ska jag lägga mig i en bubblande pool. Hoppas…
Lördag 8 nov
..and now to something completely different…
Uppe bland bergen, ligger ett Sheraton-hotell med inriktning bland annat på Golf. Det är ett modernt hotell, urbanstil avskalat storstadsaktigt och lite japanskt. De som känner mig vet att det liksom inte är min stil. Men lyxigt desto värre.
Vi visas runt av ”the management”, en trevlig man som delar min åsikt att skithusdörren ska vara stängd och inga fönster mellan toa och sovrum.
Det är nämligen den nya given. Inte ens om jag var gift skulle jag vilja bajsa framför min man. Och han framför mig. Nej tack. Nu är jag varken gift eller sambo och Rödluvan sitter snällt i knäet. Men det är en annan sak.
Efter sedvanlig SPA-behandling plaskade vi omkring i en av de sex pooler som finns på hotellet. Men inga bilder fick plåtas. Det är ett känsligt ämne för Sheratonsgäster.
Vår lunchdate var en otroligt gullig tjej, Clara (får revidera namnet därmed…) ursprungligen från Peru. Vi åt tapas och fisk och jag slog till med en efterrätt! Tänka sig. Den var otroligt god…
Eftermiddagen avslutades på elfte våningen, med poolplask i en sorts japansk miljö. Ute på kullen stod himmelssängar i trä utplacerade. Med tygtak och gardiner fladdrande i vinden. Tyst och stilla. Vi plåtade i poolen, fejk-sangria bilder. Plask, plask och sen var det slut på lyxliret. Vår chaufför stod utanför foajén och väntade och vi rullade nedför berget, övertygade att vi aldrig mer kan bo på trestjärniga hotell och sämre.
Show me the money!
Söndag 9 nov
Det hotell vi bodde på i den senare halvan av tiden var mest befolkad av tyskar. Om inte annat så märktes det bland kanalerna på TV:n. Fler tyska kanaler än nåt annat. Ska man prata mat höll buffén inte måttet. Jag kan tänka mig att det var nåt helt annat med Sheraton... Men där fick vi inte bo.
Resan hem var lång och onödigt trång. Spanair är liksom ingen höjdare. Så trångt mellan sätena. Jag hörde folk sucka och nästan skratta för hur pinsamt trångt det var. En kvinna fick flytta till bussinesclass för att kille bakom henne inte rymdes med benen! Förstå då... Jag skulle gissa att vid flygproblem, det momentet att böja sig fram och skydda huvudet, är nåt som enbart barn och riktigt magra människor klarar av. I alla fall på Spanairs flyg och möjligtvi Ryan air. Har aldrig åkt med Ryan och tänker inte göra det heller!
Men min kväll slutade inte hemma hos mig med full packning. Åkte direkt ut till Hökarängen och hämtade min lilla katt. Tjugo över tolv var jag äntligen hemma!
SLUTKÖRD men lycklig kan man säga.

måndag 10 november 2008

Nej jag har inte dött bara kraschalandat efter hårda SPA/lyxhotells-dagar på Gran Can. Jag återkommer helt enkelt i morgon då jag har min enda kalsongdag denna kommande vecka!

tisdag 4 november 2008

Idag går USA till val. Bevakas av en hel värld, för en hel värld blir påverkade. Nån journalist lyfter på ögonbrynen och tycker det är småkonstigt att vi svenskar inte gärna bekänner partifärg men amerikanen gärna gör det.
Förklaring: Skillanden mellan våra partier är förmodligen större.
Så om McPain eller Baracken vinner lär väl kvitta egentligen men symbolvärdet i en demokratseger är ju mycket stor. Minst lika tungt som om Hillary hade stått där.
På tal om kvinnokamp: tyvärr tror jag inte att demokraterna hade haft sådana framgångar.
USA är tydligen redo för en svart ledare men en kvinna?

måndag 3 november 2008

Kvinnokamp

Jag är lite av ett fan av Top model mest pga av fotograferingen åsså Tyra Banks förstås - superduktktig model av sin tid. Men efter typ tio, elva säsonger av såpan vill man se nåt annat upplägg: Make me a supermodel - blandat tjejer och killar. En likande approach men annat innehåll. Nivån seriösare och mindre hetsigt tempo. Som fotograf hinner man med. Men jag upptäcker annat också som gör mig mycket mer ledsen och desillusionerad.
Nån ska bli utröstad. Juryn väljer ut tre in "the bottom three" och Amerika ska rösta om vem som skall åka ut. Resten av gruppen vet inte vad som pågår. När så de två som har "överlevt" återvänder till modellhuset märks det såååååå tydligt hur killar tänker. De är så inställda att män som grupp ska överleva, bara en tjej har blivit utröstat så är det bra. Killar ser inte andra killar som konkurrenter - inte här i alla fall, och detta trots att modellvärlden av tradition är kvinnligt territorium och den enda yrkesgrupp där kvinnor tjänar mer pengar än män.
Den enda.
Fundera på det en kort sekund.
I alla fall killarna i programmet lyckas få mig som kvinnlig tittare att känna mig totalt exkluderad trots att gruppen av modeller är minst lika representativa från den kvinnliga sidan.
Man gör high five och är liksom extra stolta om en kille har överlevt.
Inbilla inte mig- don't even try att påstå att manlig kvotering inte existerar.
DET ENDA SÄTTET ATT FÅ IN KVINNOR I VÄRLDEN ÄR ATT VI SJÄLVA LYFTER FRAM OSS SJÄLVA ÄVEN OM EN MAN ÄR BÄTTRE JUST FÖR STUNDEN.
Nåt annat är otänkbart.
Tänk på det VARJE gång det är dags att rösta.
Rösta på en kvinna om du är kvinna för i slutänden - i slutänden gagnar det dig själv.
Och en liten passus - bara för att du väljer att rösta på en kvinna innebär inte det att du automatiskt röstar på ett sämre alternativ: snarare tvärtom!
De flesta män ser kvinnor enbart från ett perspektiv och duger inte kvnnorna till det - så finns de inte! Finns inget behov av dem
Så tydligt visas det i filmen "Yentl" av och med Barbara Steisand.
Detta är lag.
Det vet jag av egen erfarenhet.
Subtilt men alltför tydligt.
För två år sedan bröt jag foten och mamma blev sjuk. Jag tröstade mig med Greys anatomy. Plöjde två säsonger. Haltade mellan toan, köket och datorn. Nu ser jag bristerna. Jo, jag tittar men strukturen, det amerikanska filmskelettet är så mycket tydligare nu när kriserna inte står och flåsar en i nacken. Emellanåt är det liksom fånigt och dramatiskt på ett sånt sätt som gör att man lägger handen på pannan om än så lätt och tänker att det är en konstruktion. Inte mer varken mindre. Och nån gång då och då överträffar verkligheten dikten och man hittar på en boktitel innan orden är skrivna - som "Den sista måsen" - och det kan bli själva drivkraften. Det är inte fel att ha en krok innan tavlan är målad. Ett konstnärligt behov innan innehållet är fångat i ord.
Själv har jag en drös med titlar men som väntat inget innehåll.
Funderar ibland. Författare som jag inte hyser någon respekt eller beundrar- ska vara extra tydlig nu - Liza Marklund (bli inte ledsen om du gillar henne, det är OK) - men förhurdetnuänär har hon formulerat en bok med dialog, handling och driv oftast tunnt och enahanda men en bok lika fullt. Carolyn Keene, en pseudonym för Kitty-böckerna hade också ett mindre beundransvärt sätt att skriva men "hon" skrev en bok i alla fall.
Det är en glidande skala. Vill du fotografera och du sitter på äldreomsorgen i Motala då är ateljéfotografering ett mycket bra alternativ.
Allt handlar om hur stor valmöjlighet du har.
Min sökradie när det handlar om lägenhet skall vara snäv i början, sen skall den utökas.
Inte tvärtom.
Det här är viktigt.
Du får inte sälja dig "too short" men du får å andra sidan inte snobba dig.
Vet du var gränsen går?
Det finns bara ett sätt att koppla av eller bort: och det är att åka bort. Fysiskt. Lämna socknen. Alla tankar som vanligtvis snurrar runt, sätts ur spel och man får annat att reagera på, att leka med. Det är ganska skönt att sätta sig på tåget. Att färdas lite innan man är framme i den nya "vardagen", så att säga.
Vi åkte till Varberg. Sist jag var där var det varmt, stranden full av liv, brunbrända turister och windsurfingbrädor till uthyrning. Nu var det frostkallt med strålande sol.
Väskan var tom när jag åkte dit och extremt tung på vägen hem - varför? Ullared.
Jo, man kan fynda. Fel. Man fyndar. Punkt. Och tankar man sig med bacon är det inga problem att kryssa mellan helglediga shopping-proffs.
En del kläder jag köpte, köpte jag medveten lite för små. Youknowwhy.
Så nu tar jag en liten paus mellan bildarbete och ompackning av väska, för nu drar jag snart på jobb till Kanarieöarna. Har inte förstått. Resor slag i slag gör det nästan omöjligt att visualisera resa nr tre medan man fortfarande bråttas med resa nr ett. Nåt annat är omöjligt eller man är inte i nuet då.
Nuet är viktigt.
En annan sak: kolla in gruppen Shinedown, om du gillar musik i genren Alternative Rock.
Livet är fullt med planering.

onsdag 29 oktober 2008

Försökte göra clownbilden större men då blev det bara error. Ibland gillar jag inte teknik. Och ibland ogillar jag tekniknördar som inte fattar på vilken nivå jag befinner mig på.
Gillar uttrycket: Explain it to me like I´m six year-old.
I korridoren hör jag byggjobbet rassla. Förrut var det ett trevligt ljud nu är det bara störande.
Det börjar bli kallt. Dags för duffel. Men vilken duffel räcker till samhällets kyla? Det här är bara början... Vem kommer att ha råd med fotograferade reproduktioner framöver?
Hittade ett jobb på Platsbanken igår. Fotojobb som vänder sig till "typ studenter". Man behövde knappt nån kunskap. Redan där blir man misstänksam. Som vanligt jobb betraktat var lönen OK men som fotojobb...
Imorgon ska jag på resa igen. Vi ska åka tåg och Rödluvan ska med. Jag vet inte riktigt vad hon tycker om det. Nåt man måste genomlida för att få vara med.
Det finns mycket som man måste genomlida för att få vara med. Kallas för att investera i sig själv. Nån annan lär ju inte göra det!
Idag är en dag då jag inser hur lite jag vet. Hur lite jag lyckas fånga och verbalisera vad jag vet. Hårddisken är full. Petar jag in mer kunskap är det nåt som obönhörligen försvinner. Allt lagras bara på skrivbordet. Mitt arkiv är begränsat men säg det inte åt nån.
Jag har i alla fall diskat och ätit min bacon & ägg. Törstig. Det är det man blir. Och mindre.

tisdag 28 oktober 2008

Min fantastiska katt ligger på skrivbordet och försvårar allt jag tar mig för. Plöjer genom bilder igen. Det tar aldrig slut. A photographer´s job in never done. Om det inte vore för min onda axel. Tar micropauser emellanåt. Just nu har jag lunch. Två ägg och majonäs. Så nu kan jag fortsätta. Måste bara få skriva av mig i alla fall.
En fundering: man försöker vara rak när det kommer till uppdragsfotografering. Ju mer proffsig en kund är desto tydligare är direktiven och missförstånd och extraarbete existerar inte. En kompis till mig hamnar ofta i situationer där hon är superrak men de hon samarbetar med är bara off och hajar ingenting.
Ofta innebär strul och privatpersoner dåligt betalt och man kan ju undra varför man hamnar i sånt träsk.
När jag jobbade på SvJ hade jag hand om en tre tycker-spalt. För varje nummer var det en ändlös jakt på kända människor. Vårt telefonregister var märkbart begränsat så det blev TV-profiler man fick förlita sig på för att höja stjärnglansen.
Om frågeställningen rörde ett särskilt ämne, var det tacknämligt att hitta en yrkesgrupp som matchade. Spektakulära yrken var poppis också.
Kompositör är kanske inte så spektakulärt men klingar lite roligare än banktjänsteman. Så jag ringde en mycket gammal och dåmera avlägsen kompis. En gammal polare från musiklinjetiden, som kan titulera sig som kompositör.
Frågeställningen var enkel men jag kommer inte riktigt ihåg vad det gällde.
Hur som helst: nu började jobbet. Han var petig och det måste bli alldeles rätt, han förhalade svaret, ville återkomma. Strul, strul. Vad jag borde ha kommit ihåg var hur förbaskat tjorvig den här killen var redan då det gällde.
Tillslut fick jag ur honom ett svar. Då var det en foto kvar. Kan du skicka ett? Då började nästa strul. Tillslut drog han ut på det, över deadline, att jag bad honom att komma förbi min lägenhet med bilden (han jobbade alldeles i närheten). Men se det lyckades han inte med så jag fick stryka honom och lösa skiten i vild förtvivlan. DÅ leverer han och jag sa irriterat att nu var det redan löst tack för hjälpen.
Sen dess har vi inte hörts av.
Jävla strulputte.
Ibland är privatpersoner så mycket struligare än proffsen.
Och nu är jag inmålad i ett hörn. Gör allt för att slippa ta i det ett andra varv men nu är lunchen slut.

måndag 27 oktober 2008

Det gäller att förbereda sig

Skissar inför en stor plåtning som jag och Johan ska genomföra. Nervös. Inte för själva plåtningen men allt rådd runtikring. Skrev offert nu på morgonen i pyamasen. Hur ska man tänka?
Både jag och Johan har diverse frågor: det är massor med kläder som skall fotograferas - kommer tiden att räcka till? Förstår företaget vad kostsamt det är? Just nu ligger notan på 90 000 kr... och då har jag bantat den.
Men att förbereda sig kan man bara göra till en viss gräns.
Och vad olika ens förberedelser kan vara. Vi ska försöka skissa på allt som skall hända, så man inte missar nåt.
Andra åker på slaktkurs av kaniner över en helg.
"Man måste ju förbereda sig". Jag undrar stilla: inför vaddå? Väntar med spänning på den fortsatta blodiga berättelsen...

söndag 26 oktober 2008

Tänk, när det finns utrymme för att skjuta upp saker så gör man det så gärna. I alla fall jag. Det regnar ute och min skissade plan var att åka med clownbilden till Wollmar Yxkullsgatan på Söder. Söder har aldrig känts så här långt bort. Till söder ska jag ändå lite senare idag. Och titta på en studio. Nämde jag att jag bara vill vara hemma? Städar i datorn och axeln värker. Inte så mycket annorlunda än för en vecka sedan.
På tal om planer: varför har man såna när de ändå alltid verkar grusas?
Åker till Varberg till helgen och just nu - håller med syrran - kunde jag lika gärna stanna hemma. Lusten flög liksom ut genom fönstret. Det kommer säkert att regna som fan och brorsan, tja, han jobbar hela den helgen. Jättekul.
Jag levererar clown imorgon. Eller eventuellt senare idag. Nu vill jag bara...

lördag 25 oktober 2008

Idol, Abba och noll koll

Idol fortsätter. Abba-tema. Jag älskar ABBA. Men att kalla deras låtar för "enkla"... Herre gud, då har man betyg två i musik. ABBA:s musik är allt annat än enkel.
Varma, sköna och härliga LouLou åkte ut. Hängde löst gjorde de som var mest svala och de som öppet sa sig inte kunna musiken alls. Det låg dem i fatet.
Det som på skrivbordet såg ut att bli en trist cover, funkade fantastiskt bra. Min favorit rock-Robin gjorde den totalt uttjatade "Waterloo" med bravur.
Jag har sagt det förr och säger det igen: Johan Palm kommer tvåa men vinner?
I övrigt vill jag drälla på stan - som man gjorde förr - men jag har ingen att drälla med. De flesta bor nån annanstans, är upptagna eller abra hatar att gå på stan. Inte ens en liten repa kan de tänka sig. Jag går själv.

Kändisfixering

Vi lever i en tid då vi är kändisfixerade. Om det kan man säga mycket. Som grupp är de tämligen ointressanta. Det är alla grupper egentligen. Det är individerna som räknas.
Häromdagen intervjuade Malou Anders Bagge (Idoljury), Peter Siepen och Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson i sitt program Efter tio.
Då slår det mig: det är därför det finns en dragning till "dom" - kändisarna. Många blir nämligen kända för att de har starka personligheter, har utstrålning och karisma, har spännande anekdoter i biblioteket och är helt enkelt lite mer witty än resten av oss. Kort & gott: underhållande.
Därmed inte sagt att alla kända personer är begåvade med detta. Det är ju heller inte så att alla normalfuntade svenskar med vanligt kneg är i avsaknad av humor.
Det står bara klart för mig vilken personlighet som får mig att le bredare - den som underhåller mig.
Jag gillar Bagge & Babsan otroligt mycket. De är två varma personer fulla med humor. Peter Siepen är ett litet spektakel i sig. Ganska witty, förmodligen bright också. Men jag blir glad att se att nån väljer att spöka ut sig än att gå omkring på gatorna och se svart/grå ut. Som jag själv.
Jag saknar mig själv. Den biten av mig själv som färgade håret med puckfärg och sydde egna kläder.
Nu omger jag mig med tråk, den tråk som jag kanske förtjänar.
Men en 42-åring med rosa hår och stay-ups och kortkjol - jag vet inte om jag skulle orka med kommentarer.
Jag vet inte ens om det är de kläderna jag vill ha.
Jag bara väljer att bli glad när jag ser andra ha dem. Glad istället för provocerad.
Så jag kanske är lite kändisfixerad. alla fall de med personlighet, humor och karaktär. Kanske saknar jag bara ett bollande samtal, en volleyboll-match med roliga kommentarer.

fredag 24 oktober 2008

Hoppsan! Missade två dagar igen. Hur gick det till? Beji sov över. Vi tittade på norskt uppror och amerikansk skräckis. Den fösta var linjär och småtråkig den senare äcklig, visuell och totalt osammanhållen. Sparar den för inspiration till bilder. På slutet var en tvist som vi båda gillade skarpt. Men motivet? Brukar saknas.
Musse på Ön - har vuxit till en riktig bjässe. Har inte sett honom sedan i somras. Måste ses in real life. Han är hur gossig som helst. Han pussade mig. När jag kom hem pussade Rödluvan mig. Hon kände nog lukten av Mr Musse.
Har börjat kolla lägenheter och nej, har inte fått nåt "officiellt" meddelande men det behövs ju inte. Tapeter talar sitt tydliga språk. Jag har varken tid eller ork att ta i det här nu. Jag ska mobilisera kraft att samla ihop all nödvändig information som behövs vid ett byte. Ska göra en kalkyl på hur mycket högre hyra ANDRA anser mig kunna betala. Så utgår vi från det. Det är tydligen så man "måste" göra.
Man lär så länge man lever. Dagens plattityd. Nu ska jag ut hur lägenheten och hämta min clownbild. Sen ska jag skrämma bortskämda ungar!

tisdag 21 oktober 2008

Snart uppe i sadeln igen

Det som kännetecknar en framgångsrik sportman/kvinna är hur snabbt och ofta de studsar tillbaka efter ett nederlag. Jag antar att det inte finns nåt utrymme, om du befinner dig på proffsnivå, att dwell upon förluster.
Jag är ingen sportmänniska men jag kan och tar till mig tekniken. Men först ska jag som den icke-robot jag är, vara förbannad ett tag till.
Jag måste få landa.
Sent igår kväll fick jag ett mail från hon som håller i Fotomässan. Som bekant hade jag ju valt bort den aktiviteten men när så hon spontant ger mig respit, ja, då måste man ju vara med! Det blev clownbilden här nedan. Packad & klar är den ivägskickad till Crimson. Blev lite dyrt med montering på kapaplatta och allt men hey, hur ofta ser världen mig som en opålitlig, elak clown med ondeskefulla planer?
Vaknade imorse och sa till Luvan. Vi blir kvar här ett tag till. Och snart ska jag shoppa på Ullared.
Och sedan, gott folk, när ni trampar runt i regn och vattenpölar, ska jag jobba mig svettig på holmarna ute i Atlanten.

måndag 20 oktober 2008

Jag har fått uppskov att lämna in bild till Fotomässan. Uppskov fast jag inte har begärt det. Ibland har man tur. Så jag gjorde färdig den elakaste clownen. Den som blir uppretad när hon blir illa behandlad. Det är en sån clown. Med långt minne...

Elak clown & Apocalypse now

Vissa människor lockar fram den elaka sidan. Så här ser den ut.
Jag har klippt mig idag. Det är inte för kort. Jag dricker kaffe och pustar lite i bildhantering. Egentligen är jag känslomässigt dränerad och utpumpad efter de senaste dagarnas dramatik runt den där jävla lägenheten. Om jag inte var "fueled by bacon" hade jag tippat för länge sedan.
Jag vet inte var det här slutar. Frankly, my dear I don't care. Jodå. Det gör jag visst.
Det som är surt i allt det här, om vi bortser från själva hanteringen av odöda är att privata hyresvärdar kan tydligen bete sig lite hur som helst.
Man blir granskad in på bara trosan, ifrågasatt, och tydligen är det så här, i varianter, lite var stans.
Vi frilansare må vara fågelfria men vi är ett säkert byte när paragrafryttarna dundrar in.
Låg på sängen i mellanakten och gossade med Rödluvan och funderade på om det alltid kommer att vara så här. Att vid eventuellt byte uppmanas att kopiera en jädrans massa papper för att i slutänden bli ändå bara bli ratad med ett falskt leende.
Så man kan säga att tillvaron är lite tom just nu. Så mycket energi har gått till att bestrida deras inofficiella beslut. Nu måste jag omgruppera soldaterna för att ta nästa strid. För det är alltid en jävla strid.

lördag 18 oktober 2008

...åh, vad skönt att ha en ledig kväll. Inget som skaver mer än idioter i bostadsstyrelse. Nåja, jag har gjort vad jag kan. Que sera, sera, kan man säga när man ansträngt sig så att svetten lackar. VAD BEGÄR DOM?! kan man undra. Är det personligt?
Hade jag varit av minoritet hade jag kunnat åberopa diskriminering. Vad kan jag hitta på nu?
Jag har en plan, Stickan...
Plan B from outer space.
Iona utan plan B är som kaffe utan kopp.
Omöjligt!
Snart kommer bilder.
Och jag - älskar min dator, mitt internet, min katt och mina dynamiska arbetstider.
Nöjd.
Oops! Det fick man visst inte säga. Då är man OAMBITIÖS!
Don't think so.
Annars skulle jag inte sitta här.
...i övrigt: har sedan förra veckan planerat vininköp idag. Tittar på Top model och tänkte snart övergå till dansband på TV. Got to see!
Redhood hasar omkring. Hon fick lite lax av mig. Vem kan motstå en katt med huvudet på sned? Hon är snyggast i världen!
Världens bästa filmreplik är denna och summerar dagen således: Marcus Brody säger till Indiana Jones pappa, spelad av Sean Connery.
"Well don't you see? The pen is mightier than the sword!"

Styrelsen i detta hus vet inte vem de triffle with. Av en ren och skär slump har jag fått reda på att de som står EFTER mig i den berömda jävla lägenhetskön redan har fått välja tapeter! Har någon kontakta mig och berättat? Svar:nej.
Nu har jag formulerat ett brev väl värd att ramas in på väggen. Detta efterföljt av ett telefonsamtal vars vässade egg skulle kunna skära i diamanter.
Härskarteknik.
Här kommer svaret!
It is not over until the fat lady sings.

torsdag 16 oktober 2008

Jag sitter i pyamas, dricker kaffe och laddar upp bilder till Året Runt. Hann trots pressat schema. Idag väntar en lång arbetsdag. Och det regnar ute. Rugg.
Imorgon väntar en annan spännande dag. Då ska jag"provjobba" på galleriet. Det borde gå bra men man är ju alltid lite försiktig i början, som i alla nya situationer. Det är en kamera jag inte känner till, Canon, jag är ju som bekant en Nikon-girl. Det är en sak att "hitta" i sin egen dator och efter egna, väl upptrampade stigar.
Igår kväll slog det mig, när Johan pep förbi med diabilder som skall mot ersättning inskannas, att jag inte har fördjupat mig i Lightroom. Jag använder Adobes bridgeprogram. Hoppas inte det får mig att snubbla.

Igår på trean snubblade jag dock in på ett program som fick mig att må illa av olika anledningar. "Generation fett".
I USA - var annars - finns en kvinna vars enda ambition är att bli världens fetaste. Hm... Vid sin sida har hon en dominant man som matar henne, nästan bokstavligen. Hans ambition är att göda henne. Båda två är med på hela rollspels-upplägget. Hon intar en undergiven roll när han är typ i närheten.
Emellanåt klär kvinnan av sig, han fotograferar och bilder läggs ut på internet. För där ute finns fans som hejar på.
Det här är helt groteskt.
Sakligt och välformulerat berättar kvinnan, Donna som hon heter, hur hon äter, hur mycket hon äter, sina tankar runt det hela. Hur hennes mamma gödde henne när hon var lite för att lilla Donna inte skulle lida brist på mat som mamman själv hade gjort när hon växte upp.
Är det bara jag som ser att denna stackars kvinna behöver samtalsterapi?
Inte bara det. Hon har två barn, en son på tolv år och en dotter på 1,5. Pojken får hela tiden backa upp mamman med hjälp för hon är i princip för tjock & orörlig att ta hand om sina barn! Åsså vill hon bli större. Helt sjukt. Inget annat. Sjuk situation.
Varför vill man frivilligt hamna i den här situationen? Eller mörkar Donna djupa sår så effektivt att vi sitter och undrar om hon och hennes man är dum i huvudet snarare än att de behöver hjälp?
Detta fenomen - de är nämligen inte ensamma - att män (verkar alltid vara män) dominerar kvinnor genom att göra dem orörliga och beroende av männen kallas feeder. Männens roll är "feeder".
Fatta vad sjukt.
Och vad växer barnen upp i för situation?
Det enda sättet att göra det här begripligt är att erkänna att Donna i det här fallet bär på djupa obearbetade sår, liksom hennes man. Varför finns det här behovet? är en fråga som inte besvaras.
Tar under tiden ett steg tillbaka och inser att det är freakshow. Precis då slutar programmet.
Det som är fascinerande i det stora hela är hur amerikaner är programmerade till att i alla lägen slå sig för bröstet och vara stolta över sin situation. Att aldrig visa sig svag eller ha fel.
Oavsett om de har skitjobb, blir illa behandlade så påstår de alltid med sin självgodhet och påtvingade självklarhet att det alltid är ett aktivt val de gör.
"Jag vill det här"-liksom.
Som om de är med i världens största sekt och vill bli slagna.
Skulle inte tro det.

onsdag 15 oktober 2008

Liljevachs och mentala resor

Liljevalchsbilderna är faktiskt klara. Är inte så nöjd med dem. Inte som de som hänger på teatern. Fast jag hann jobba mer med dem och då blir det alltid bättre. Så nu är det klart. Anmälningsavgiften är insatt på konsthallens konto och bilderna ligger klara för utskick.
Var vänlig håll tummarna. Alla ni har.
Liljevalchs är en fjäder i hatten. De gånger jag har varit där har jag dock inte blivit särskilt inponerad av innehållet. Det är väldigt ojämnt om man säger så. Hur urvalsprocessen sker eller vilka kriterier man tittar efter vet jag inte. Och lika bra är väl det. Viss typ av strategi är inte min starka sida. Man blir lätt cynisk.
Det har gått några dagar sedan jag kom hem. Blev direkt inkastad i samma typ av aktivitet som jag lämnade - med andan i halsen. Har precis stigit ur duschen och passar på att skriva några rader medan jag torkar. Kan inte tänka klart. De bilder som ligger portionerar jag ut lite senare. Tänkte att helgen skulle bli ledig - typ - men det kan jag nog fetglömma.
Har så mycket funderingar runt Norge, familjen och förändringar i samhället. Jag kan "besöka" det mentalt vid tillfälle men det går inte att bära med sig det dagligen. Jag blir bara nedstämd då. Och är man nedstämd så fördelar man det på omgivningen också. Det blir tungt och slutligen cyniskt. Jo, faktiskt.
Vi ska ju alla dö.
Vad är kvar att leva för?
Äh, jag orkar bara sånt i portioner och just nu ska jag äta nåt annat.
Jag tog en långis i parken igår. Det var fint väder, liksom idag, och färgerna... Det blev ännu bättre med mina solglasögon.
Ska försöka hinna med en tur idag också. Trots två plåtningar.