fredag 30 januari 2009

Så slår det mig plötsligt. Jag är priviligerad som har den åldern jag har med de syskon jag har: jag har upplevt Måndagsbörsen, Poporama, Beach Boys och andra musikalikaliska viktigheter. Håkan Hellström - var vänlig ta en plats i Nybroviken!
Ojojojojojojojojoj!
http://www.youtube.com/watch?v=_-RdAzkKlXY&feature=related
Åh Blondie! Suverän pop/new wave. Livet var enklare 1978.
http://www.youtube.com/watch?v=OTVANp6Psd4
Ta er igenom live-introt så kommer en låt med massor med driv!
http://www.youtube.com/watch?v=6g8lFmsCXhg&feature=related
Fruktansvärt bra låt!
http://www.youtube.com/watch?v=xNnAvTTaJjM&feature=channel
Världens bästa låt!
http://www.youtube.com/watch?v=Xbt30UnzRWw
Världen ligger framför ens fötter och man blir bara förvirrad. Det finns så mycket. Jag har ingen bokstavskombi men allt som finns via nätet kan ju fuck up vem som helst i hjärnan. Att hålla efter Tryneboka känns som ett heltidsjobb. Det är kul men det är så mycket jag vill göra. Hela tiden. Jag blir matt när jag bara tänker på det.
Ibland längtar jag efter Måndagsbörsen. I lagoma portioner.

Hur var 90-talet?

Hur sammanfattar du 90-talet? Vad är utmärkande för det decenniet? 80-talet kan man definiera, 70-talet är inga problem liksom alla andra decennier före det igen men 90-talet? Jag minns att jag funderade på saken nångång i slutet, när man i nåt sittprogram (kan det ha varit Knesset?) diskuterade saken. Men då var man snett mitt i 90-talet och man kan aldrig ge en analys om man är alltför nedsmetad i ett sammanhang.
Konturen av 90-talet är tydligare nu när vi närmar oss slutet av 2000-talet.
Vilken skillnad var det inte mellan ’92 och ’99! Mycket hände mellan de åren eller talar jag i egensak?
Såg ett program om Matthew ”Chandler Bing” Perry. The funny guy i serien "Vänner". Det är 90-tal. Eller alla boyband. Tidigt 90-tal tillhör grunge, även stilmässigt. Då gick Brad Pitt på röda mattan i flanellskjorta och skitigt hår.
Grunden för mobil & digitalgenerationen las på 90-talet. Och det har ju som bekant fått sitt totala genomslag under 2000-talet.
På 90-talet var vi fortfarande lite oskyldiga, i dag är det porrestetik i det mesta. Fejk har blivit OK.
Jag ska googla på saken och se vad mer initierade säger om det hela. Jag vill gärna tro att jag har gott minne men det är selektivt vad jag än säger.
En sak som jag minns av 90-talet är när internet introducerades på Svenska Journalen/Läkarmisionen. Cheferna där var misstänksamma och trodde att vi skulle surfa bort arbetstid om vi alla hade tillgång till internet. I början fick jag använda uppkopplingen inne hos lay-outen. Lite primitivt. Men man var misstänksam mot annat också. Jag ville göra om fikarummet och möblerade en trevlig soffa och tillhörande fåtölj vid fönstret. Det var inte bra för arbetsmoralen, fick jag höra.
Man tar sig för pannan.
Visst sa jag att jag slutade?
Gamla stan för mig har enbart varit en turistfälla i vacker miljö. Innan kontakten med galleriet kunde det gå månader kanske till och med nåt år mellan besöken.
Idag ser jag en struktur bakom fasaderna.
Jag ser gallerierna. Jag ser bristerna med gallerierna, jag ser nya idéer och jag ser hur sällan en del har öppet. Ta Galleri Hg: både jag och Eva-från-Boden vill in och ”klämma” men det är aldrig öppet.
Stället mitt emot, Fartygsmagasinet, verkar också ha en konstig relation mot sina kunder. Och nu när jag bara har suttit här en liten stund har redan tre besök ramlat in. Inte här men på affären mittemot.
Vad köper man på Fartygsmagasinet? Hur överlever affären?
Det är sådana frågor som rullar runt i huvudet. Hellre det. Det är ju i alla fall sånt man kan svara på. Varför saker blir som det blir i ens egna liv – det är ett mysterium allt som oftast. Och kanske inget man vill gräva i.
Hur står det till i ditt eget? Har du gjort någon inventering och vad kom du fram till?
Ibland upplever jag att jag går omkring i livet med en liten ryggsäck. Den säcken har givetvis ett begränsat utrymme. När sömmarna är på väg att rämna är det som att säcken själv töms på en del av innehållet. Ibland fladdrar viktiga saker iväg, vad jag uppfattar utan kontroll. Behovet av omstuvning är så stort och verkar ofta ske i all hast, att eftertanke kommer precis som namnet, långt efteråt.
Eller så är det inte en liten ryggsäck. Det kanske är ett stort hus. Och jag kanske inte går omkring, jag kanske sitter fastnaglad. Och kanske har inte viktiga saker blåst bort. Det ligger bara och samlar damm i nån koffert uppe på vinden. Antingen får det mig att inte orka packa ihop och dra eller så finns allt intressant mellan väggarna, bara man städar lite.
Visst har jag nämnt att städa inte är min starkaste sida?
…”clowner som spelar melodier man inte hör, sen blev allt svart…”

onsdag 28 januari 2009

Filmtips

Filmtips med olika grader av panikkänslor:
"The reader" Drama. Kate Winslet=Oscar. Flera bottnar. Engagerande. Bra manus. Fick panikkänsla big time.
"Revolutionary Road" Drama. 50-tal. Passa-in-i-mallen. Återigen panikkänsla. Inte lika stark.
"Frozen river" Fattiga trailerparks försöker rädda ekonomi genom att smuggla flyktingar. Panikkänsla. Realism.
"Doubt" Maryl Streep läser lusen av Philip Seymour Hoffmans katolske präst. Välspelat och jag håller på prästen. Eller? Panikkänslan infinner sig när Streepan aldrig ger sig.
Alla fyra filmer är världsklass.
Favorit: The reader.
God natt eller nusmygerjagisängefterräkningschockmåstekramakattförbalanshejdå!

Talar i gåtor

Såg precis "Made in Sweden". Antingen är det fejkat som hela det här decenniet eller så är Kim den mest bortskämde. Jag vet inte vad som är mest provocerande: att låta välrenommerande låtskrivare jobba häcken av sig för att därefter säga nej tack eller bara faktum att vilja bestämma helt själv.
Mamma sa ofta: du kan inte få i påse och i säck. Du måste välja. Jag brukade replikera: jo, om du planerar.
Kim verkar inte planera.
Mycket i våra liv är val fast vi tror nåt annat. Just nu väljer jag nåt i en tangodans med någon annan varav 50 procent är den andres insats. Men jag väljer likafullt att agera inom de 50 procenten som är mina.
Om saker faller "konstigt" kommer jag om tio år glömma bort att det var fifty-fifty. Jag kommer att beskylla mig själv. Hur det än låter.
Val är svårt. Ibland tror vi att vi är tvugna att välja på ett visst sätt för att konventionen säger så. Jag vet en historia som är så privat och litteratur-fantastisk eller som en film, för att berättas här. Den har alla komponenter av kärlek, konvention, utomäktenskapliga förbindelser och drama att alla våra medelklassproblem ter sig som en fis i världsrymden.
Man kan lägga ned bloggar för mindre.
Vi är mitt i handlingen och drivkraften har hela tiden varit val och val vi tror vi inte har.
Fast det är lätt att sitta mil ifrån stormens öga och peka och döma och säga hur enkelt det är att välja.
Det är aldrig enkelt att välja.
Få gånger ja, men de allra flesta gånger skriker någon annan i örat på en. Särskilt om man är kvinna i ett land utan status.
De har sällan ett val. De är i händerna på männens.
Ursäkta att jag talar i gåtor. Jag kände för det.

Fejk och bra böcker

Och nu över till nåt trevligare. För nåt år sedan blev jag av en vän rekommenderad att läsa "Den vidunderliga kärlekens historia" av Carl-Johan Vallgren. Men den var slutsåld överallt och av en hemlig orsak gick jag inte till biblioteket.
Tittade på Malou-programmet i morse och fastnade. Vallgren har släppt en ny, spännande tegelsten "Kunzelmann & Kunzelmann" och så nämndes det att kärlekshistorien har kommit ut på pocket. Så bra! Nu låter jag alla deckare vila.
I den nya romanen skrivs det bland annat om konstbedrägerier. Så mina funderingar över vad som är konst fortsätter. Eftersom det är en fråga som aldrig kan besvaras, fortsätter tankarna bubbla i bakgrunden även de stunder när jag inte aktivt funderar.
Det finns annat att fundera på.
Som varför relationer ibland blir så vansinnigt ensidiga. Vi tilldelas av olika anledningar olika roller. Emellanåt är känslan av stagnation så frustrerande.
En forskare vars namn jag inte orkar googla efter, har sagt att vi människor bara lyckas vara lyckliga i högst tre månader. Det är vår inneboende kraft att vilja föra oss framåt som gör att vi inte nöjer oss med det vi har uppnått. Man kan fundera mycket på den frågan.
Om lycka. Återkommer till det.
För att gå vidare måste man nog definiera ordet lycka.
Ska fundera på det idag, på tunnelbanan ut mot Hässelby. Eva & Noah ska få ett besök!

Vad är konst?

En lat konstfackstudent som i brist på andra idéer fejkar ett psykbryt, tas in på akuten etc etc som en del i sitt slutarbete på nämnda skola. Tydligen med rektorns godkännande.
Det finns inget förmildrande över detta. Det här kan inte vara konst möjligtvis ett självupptaget, egocentrerat sätt att plocka lättköpta konstpoänger i en redan initierad grupp.
Jag har ingen aning, är tveksam om jag vill veta - risk för ökad provokation, hur mycket hennes tilltag blödde i rena pengar: polisutryckning, medicinvård, akutkostnader etc.
Vi har läst och hört otaliga historier om folk som inte har fått adekvat psykvård och här kommer hon, med fejkat behov. Oförskämt helt enkelt. Och mycket bourgeoisie.
Och tänk dig att ha bevittnat detta. Se någon fullkomligen hysteriskt skrika om att ta livet av sig. Hur mäter man kostnaden på det?
Bristerna inom psykvården bör man diskutera och åtgärda men jag är ytterst tveksam att man skapar en debatt genom detta okonstnärliga tilltag.
Det enda studenten har lyckats med, och jag lovar är det är högst uppe på hennes agenda, är att som namn och konstnär (vill verkligen inte kalla henne för det) få uppmärksamhet.
Grattis och det är så 2000-tal.
Fejk och uppmärksamhet.
Jag har valt att inte nämna hennes namn för jag vill inte bidra till att hon får den reklam hon eftersträvar men jag vill kritisera tilltaget och vädra min åsikt i fallet.

tisdag 27 januari 2009

Två saker om vernissaget förbryllar mig. Flera av mina kompisar har missat två saker:
1. Att jag skulle ställa ut ytterligare en vecka (tycker inte att jag har tjatat om annat)
2. Att jag dessutom skulle behöva producera ytterligare nya bilder, att jag alltså inte skulle ställa ut samma bilder.
Märkligt...
Igår hade jag ett snabbt möte med Galleri-killarna, jobbade på eftermiddagen och hade en mysig träff med Carro senare på eftermiddagen. Olika stationer typ.
Idag har jag vandrat runt över Södermalm, genom Gamla stan och stan med Eva R från Boden. Vi har varit inochut på gallerier och mysiga affärer.
Om jag var rik...
Nu är jag kall och hurven.
Ytterligare ett ord som inte användas så mycket söderut. Hurven och pumla. Andra ord: Härke, konkarong och schabbrak.
Åsså Gud-i-London. Det brukar jag säga med betoning på Guuuuuuud. Annars inte alls.
Tittade på ett talk-program igår med den norske Skavlan som programledare. Fastnar alltid när Filip & Fredrik är med. Hurdetnuänär så är jag fascinerad av dem. Petra Mede, som jag inte vet nåt om, verkar vara rolig. Hon ska leda Melodifestivalen. Hej då Luuk!
Lukas Moodyson fick inte mycket syl i vädret men när han väl pratade... En tankefunderare. Drar det imorgon.
Och en annan sak - den om konst - den drar jag också imorgon för nu är jag så provocerad.

söndag 25 januari 2009

Denna helg

Det var ett trevligt vernissage igår. Mina utställningspartners var jättetrevliga på alla sätt och vis. En kvinna är från Boden och vi ska shoppa på tisdag - bara en sån sak. Jag ska visa henne affären Turquoise... Hon kommer att dö.
Sålde förresten en tavla. Visar den sedan när den är jpeggad och klar.
Drog hem direkt och lagade middag för min middagsgäst, som snart drar ned till Afrika. Det blev chevréost och valnötter till liten förrätt, kycklingwok till huvud, fruktsallad och jordgubbskesella till efterrätt. I den sista fanns lite kolhydrater men va fan. Rött vin till detta. Rubbet var faktiskt riktigt gott. Sen gav jag bort alla mina utlästa Harry Bosch-romaner. Stackars Aina - hon kanske inte ens vill ha dem. Grädde på moset: "The Dutchess" med Ralph Fiennes och Keira K. Rödluvan gick in-och ut i korridoren i bästa Jum-Jum-stil. Sen försökte jag ta mig igenom "Body of lies" men jag orkade inte. Somnade.
I fredags var jag på 40-årsfest hos Robert & Maria. Plats: Impro-teatern. Det var också jättetrevligt. Träffade lite nytt folk, en del svaga bekanta från teatern som jag denna gång fick chans att snacka lite mer med. Bytte nummer med en snubbe. Han är filmare och jag såg min chans att prya, fast gratis. Erbjöd mig mina tjänster - lät lite illa kanske men det handlar och sladdar, tekniska prylar och annan handräckning. Inget annat!
På festen såg jag en gammal SCA:it - Trygge in real life Paul, vars mondana namn jag hade glömt. Jag skulle bara avsluta matintaget med Amy och gå över golvet och snacka med honom, när jag upptäckte att han hade försvunnit. Måste kolla ett varv med Robert.
En gång i SCA-historien satt jag och Trygge i samma bil ned genom landet, till nåt event. Det visade sig att vi delade samma musiksmak: Ultravox. Just det for igenom huvudet på mig när jag såg han på teatern. Tänk hur hjärnan fungerar. Jag lider ingen brist på den typen av minne direkt.
Om han kände igen mig? Vet inte. Ska fråga Robert. Det kanske var därför han schappade!
Såg bitar av Körslaget nu på förmiddagen. Fick tårar i ögonen när Hannas kör sjöng "I got life" från min all time-favorit "HAIR". Älskar den filmen överallt annat!

fredag 23 januari 2009

Dagens Dubbel

Dagens spaning: Hot wings finns både på McDonalds och Burger King. Jag kan nu meddela att McD:s variant är betydligt godare men man får bara tre stycken för 18 kr. På Burger K kostar de 19 kr för fyra stycken. Men som sagt - Donkens är bättre!
Min stora favorit bland manliga modeller finns på http://www.stockholmsgruppen.se/ under new faces och heter Magnus A. För honom börjar det gå riktigt bra! Så roligt. Jag blir så glad. Denna helg är uppbokad och kommande dagar nästa vecka likaså. Jag gillar ju killar med långt och busigt hår men hans nya frisyr har verkligen hjälpt honom på traven. Den är dessutom skitsnygg!
Läste om Carola igår. Hon firade visst nåt jubileum förra året, som försvann i den allmänna villervallan. Nu på lördag går ett hyllningsprogram på bästa sändningstid. Ska man skratta eller gråta? Det jag läste var bland annat om hur Carola hade gått med självmordstankar... Ja herre gud. Visst är det märkligt vilken tajming det är på saker och ting. Nu när hon har åkt i kylan med melodifestivals-"fiaskot", måste hon ju för varje pris ta sig in på banan igen. Då kommer hon med ett litet triumfkort. "Så här dåligt har jag minsann mått!"
Vidare: säger i efterhand att hon inte hade checkat med han däruppe om medverkan i Melodifestivalen var så lyckat. Ja, men herre gud - sånt här har jag hört förrut, efterkonstruktioner. Lite lagomt patetiskt när det gäller guds medverkan eller inte. Jag slår vad om att hade man frågat henne då det begav sig, hade hon med klar och fast stämma påstått att han (för det är väl en han när hon pratar?) var med på noterna.
Såg "A mighty heart" igår. Helt ointressant film. Som en vanlig TV-film. Väldigt linjär och raktuppochned. Har väl aldrig gett sken att vara nått annat men trist. Är så trött på terrorism och film om sånt att jag skippar Syriana ikväll (som jag inte har sett) av samma anledning. Kanske ett dumt beslut?
Annars hänger jag tavlor med emulsionstryck idag för att sedan gå på 40-års fest på teatern. Viker min tvätt i natt istället.
Antagligen middagssällskap imorgon. Vad ska vi äta?

torsdag 22 januari 2009

Emulsionslyft!

Komplettering på Skistar är klar. Alla emulsionslyft är inskannade och nu fortsätter pysselarbete. Dricker kaffe, lyssnar på nya INXS (jag erkände tidigare att jag tycker den är bra!). Funderar på att ta mig en behövlig promenad. Har inte kommit så långt i klädseln. Har hastat omkring i nån sorts hemmakostym (m ao kalsongläge) fast det har inte varit Läge mer jobb, faktiskt. Jag dricker upp kaffet och motionerar. Det gör mig gott. Har jag hört.

onsdag 21 januari 2009

tisdag 20 januari 2009

Svinkallt ute. Varför blåser det så mycket? Tänkte gå till Zinkensdamm och hämta ut mina bilder men jag gav upp vid T-centralen. Hade alldeles för lite kläder på mig. Vill bara hem och sätta igång emulsionslyftet.
Inser för övrigt att jag måste köpa en ny skrivbordsstol för det här funderar inte för mig.
Får höra att en släktning till mig har skyhögt sockervärde. Polletten om LCHF ramlade tydligen aldrig ned. Det är lätt att vara efterklock när man har tagit Skaldemans devis till sitt hjärta.
2009. Smaka på ordet. Eller siffrorna. Snart har tio år gått. Igen. Om man lägger på några år så var det nyss 1992 och man bodde i bagis och sydde pannbindlar och surcoter med djävulsfönster.
På ett vis känns det som en eon sedan och betraktat från en annan vinkel, ett ögonblick.
Nu skriver vi 2009 och symaskinen rostar igen i garderoben. Jag skulle aldrig få för mig att pressa in en tältduk i maskinen och sova i paviljong klingar inte lika upphetsande.
En gång i Visby, på Rabbisfältet, när vår dåvarande Baron höll hov och skymningen sänkte sig över nejden, blickade jag ut över folkmassan och betraktade alla banér, alla paviljonger, mantlar och dräkter, alla ansikten som lystes upp av facklorna och tänkte: det är ju fantastiskt att man kan ena en sån pass stor grupp, att komma överens om att leka medeltid. Att samlas runt symaskiner och tygaffärer landet över och skapa. Det var lite som att tiden stannade, vilket den sällan gör.
Jag är väldigt tacksam över mitt engagemang under de här åren. Det var både roligt och intressant. Emellanåt var det inte särskilt upphetsande. Som så mycket när förälskelse lägger sig.
Jag är också glad att min kamera alltid var med.

måndag 19 januari 2009

Vad är det med svensk film? Ser "Varannan vecka". Har legat i burken i 1,5 år. Glor på den nu medan jag funderar på saker & ting. Det är nåt med svensk film. Det tar sig aldrig. Som om jag själv hade skrivit det. Noll karisma.
Tänker: för en tusendels sekund känner jag en nerv, nåt som är verkligt, känns av. Sen försvinner det i en "gå ut med soporna"-känsla.
Vi är ett litet land och talangen därefter.
Vad trodde vi?
Egentligen.
Men varför lyckas andra?
Har en tes. Den om att man är färgad av ett nationellt filter. "Varannan vecka" är svensk. Inte säkert att jag gillar.
Men jag känner igen nåt. En gång på nittiotalet umgicks jag med en hipp tjejkompis. Varje gång vi skulle fika skulle man även träffa andra, hippa vasastan, lattetyper. Lite ängsligt, precis som "Varannan vecka". Det kanske är för dem filmen görs.
Jag känner inte igen mig.
OK. Så nu har jag testat göra emulsions transfer på canvas och glas. De torkar nu. Det hela är mycket spännande. Naturligtvis fastnade några bilder i polaroidbakstycket och det kostade mig tio exponeringar. Fan, fan. Det som är roligt kostar. Show me the money! Antingen är det synd eller tur att jag just nu inte har fler diabilder som är bra och för mig intressanta, det hade ruinerat mig totally!
Det här är bilden jag sålde till Konstföreningen i Sollentuna, fast då inramad och klar.
I efterhand har jag kommit på vad den handlar om.
Jag tänker mig det gamla bondesamhället och folkhemmet i upplösning. Ett Sverige i förändring.
Emulsionen viks undan och där bakom finns en cyanfärgad värld utan innehåll.
Vad skitnödigt, eh?

Ny härlig information

Nytt på polaroidfronten: har idag upptäckt en fotoaffär på Karlavägen 61: Wibergs foto, av den gamla skolan. Man öppnar dörren och möts av en gammal lukt, gamla kameror, fullproppade skåp. Det är då man vet - det är här jag kan hitta det jag söker. Wibergs foto har funnits sen 40-talet, tyckte jag han sa. Länge i alla fall men det är mitt första besök. Har hört talas om den dock.
Nåväl.
Jag är nu lycklig innehavare av polaroidfilm, tre paket. Det finns två till i affären! Dessutom fick jag klargjort att Fujis direktbildfilm (ett annat ord för Polaroid om det inte är av märket polaroid man pratar om) passar i Polaroids egna filmhållare. Det betyder för mig att jag kan fortsätta göra det jag gör.
Vidare. Wibergs Foto har också en sån där slideprinter som jag har lånat av Mats, kan nu alltså lämna tillbaka den till honom. Känns bra och dessutom! Dessutom så finns det en polaroidkamera att köpa för halva Holga+polaroidbakstycke-priset. Hänger ni med? Antagligen inte. Vad jag vill ha sagt - att nya dörrar står vidöppna!
Har dock bestämt mig för att inte hoppa på utställningsvecka nr 3, som galleriet har erbjudit mig. Jag kan inte hänga på bara för att jag får ett erbjudande. Allt kostar pengar, energi och tid. Under loppet av ett halvår har jag haft fyra utställningar. Om jag inte passar mig går det inflation i det här.
Jag vill inte hålla på med gammal skåpmat. Gäster skall erbjudas färsk föda.

lördag 17 januari 2009

Made in Sweden

Parallellt med Idol-programmet i höstas, började juryn; de två baggarna & Andreas med ett nytt projekt - Made in Sweden. Om det kan vi se varje vecka på TV, onsdagar vill jag minnas. Man tar två begåvade personer, en kille Kim och en tjej Janet, och skapar artister av dem. Tempot är lite lagomt mellow, för oss tittare verkar det vara lite ostrukturerat. Är man bara lite intresserad och fascinerad av popkultur så fastnar man genast.
Och genast stöter man på problem när det gäller killen. Ren generellt tycker jag att man skall gå genom livet och hitta en balans mellan att stå på sig själv och vara ödmjuk för förändring. Inte helt enkelt.
Kim, som låter som en ännu raspigare Rod Stewart och skriver egna låtar vars texter är på engelska, har lite svårt med ödmjukheten. Och det är där kruxet sätter i. Engelska är ju inte riktigt hans första språk, så man anser att texterna behöver finslipas. Men det verkar vara ett känsligt kapitel. Så man kallar in Desmond Child, überkänd amerikansk låtskrivare.
Desmond är ju ändå i Sverige, vilket inte framgår just i det här programmet, för parallellt sker inspelningen av Idol, där han också medverkade. Mellanstick: jag kan ju tycka det är lite märkligt att sitta och matcha fram en idolvinnare när man samtidigt håller på med ett eget, liknande projekt.
Nåväl.
Desmond tacklar direkt problemet med en typisk amerikansk attityd: jag har erfarenhet, jag kan det här, jag är bäst.
Kim blir chockad.
Jag kan förstå det. Jag kan också förstå att 23-åringar kan vara lite väl principfasta.
Det som gör mig lite förvånad är hur lite kritik som behövs innan Kim vädrar funderingar att hellre vilja fortsätta att producera däck (hans vanliga jobb) än att få hålla på med musik, spela in skiva, turnera osv.
Här får han, tillsynes, allt serverat på fat: studiotid, TV-tid, producenttid, all jävla hjälp i boka och han sitter som en övergödd tonåring och suckar över att ingen gör vågen över hans patetiska texter.
Det är nästan pinsamt.
Två funderingar: känner igen det här från fotokretsar och kulturama. Om de bortskämda som säger: my way or the highway. "Jag ska minsann ha en soloutställning på Kulturhuset, annars jobbar jag hellre på Konsum".
Va fan är det? Get real, vill man skrika.
Det är ytterst få som kan glida in på en ny arbetsplats och peka med hela handen och ställa krav. Det är sånt du förtjänar efter arbete.
Den andra funderingen: vilket förarbete gör man under en sån här produktion? Nog måste man väl ha upplyst Kim om vad som gäller? Alltför mycket pengar står ju på spel, om han bestämmer sig för att däck är bättre än en mikrofon.
Eller är det här ett spel, en dramaturgisk twist som får mig attslå på TV:n nästa onsdag igen.
För mig räcker det att se processen.
Jag har bara en känsla av att det inte blir nåt stort av det här. Artister frammatchade på det här viset är kort hållbarhet. Det är sockervadd för stunden i bästa fall.

fredag 16 januari 2009

Om semesterns innehåll håller hög kvalitet beror på vilka behov och önskemål du har för tillfället. "All inklusive" kan betyda vadsomhelst. Några jag känner fick fullpoängare vid senaste semesterveckan. Allt ingick: mat, drinkar, vin, sprit, hamburgare vid poolen. Till och med pic nic-korg på utflykter! En sån vecka skulle jag vilja ha. Man får känna sig lyxad. Eller komma hem från semestern och upptäcka att man har vunnit 110 miljoner. Inte samma gäng... tyvärr kan jag säga, för då hade jag fått en slant. Så mycket vet jag.
Jag vet också en annan sak. Idag tog jag ned mina tavlor. Tre timmar på fik med Aina och vi hade löst relationsproblem, om man har några. De allmänna, som vi alla har. Ett är då solklart: jag frös inte denna gång och håll i hatten - laxbageln var fantastiskt god. Ja, jag åt BRÖD. Jag har planerat det här: just lax-bagel.

torsdag 15 januari 2009

Less is more men jag kan inte låta bli att publicera en till bild, en variant.
Återigen Titiyos "Awakening"... vilken låt! Referenser till filmerna "The village" och "Pans labyrint". Jag tror jag har lyssnat på skivan typ tolv gånger.
Har färgat håret nu på morgonen. Stod inte ut att se mitt färglösa hår. Som ruttnande löv i en stadspark.
Se "Benjamin Buttons fantastiska liv", något för lång men med ett oerhört vackert slut. Och innehåll.
Varning för "Righteous kill". de Niro och Pacino är ett par trötta skådisar nu. De har varit pinsamt dåliga i några år men det här var deras personsämsta. Filmen är så genomruttet dålig - kanske jag har skrivit det innan? Skitsamma. Varning! Se den inte!
Guy Richie, mr x-Madonna har några rullar på sitt CV. Särskilt lyckad regissör eller berättare är han inte. Själv tycker jag genren komiska gangsterrullar luktar typ tidigt 2000-tal. Gå vidare - om du kan. Började titta på "Rockenrolla", och tja, lite underhållande är den. Det som är tydligt är hur fantastiskt bra skådespelaren Tom Wilkinson är. I samma klass som Ray Winstone.
Tog paus och började städa istället.
Gud så skönt att få komma ikapp -ork, socialt liv, sömn, motion etc.
Jag njuter!

onsdag 14 januari 2009

Med färger från Panduro

Ställde klockan. Litar inte på mig själv efter en filmkväll. Packade fotoväskan och la blommorna i en plastpåse. Sökte upp fuktig mark med fallna löv i närheten och började fotografera. Min analoga kamera har legat i träda länge nu. När autofokusen går igång rasslar det. Är den ringrostig eller lät den så här?
Fortsatte inne i lägenheten. Diafilmen måste lämnas in i dag, annars spricker schemat. Övade ansiktsmålning igår och gjorde ett bättre jobb idag.
Rödluvan blev rädd.
Fotograferade.
Gick ända till Zinkensdamm och tillbaka för att lämna rulle på Crimson. Frisk luft, svängde med armarna, funderade och fick motion. Och mycket trött när jag kom hem. Lyssnar vidare på Titiyo. Fan så bra.
Jag är ganska bra också. Av andra anledningar.

tisdag 13 januari 2009

...men Titiyos nya skiva är riktigt, riktigt bra!

Björn & Glans suger fett!

Såg delar av Guldbaggegalan. Nån mellanakt bestod av Johan Glans och Björn Gustafsson, sjungades ABBA-medley. Okeeeeej. Det var inte bra. Mest kändes det som killarna i nian och Luciafest, typ. Det här ska föreställa RiksTV och med "gräddan" av skådisar och annat filmfolk i publiken. Så jävla dåligt!
Jag vred mig i sängen.
Det enda jag kunde fokusera på var att Björn G tydligen har använt sin time out-tid till att bygga på gym. Den tanige killen är borta och på scen stod en grabb som hm... kommer att locka bögar, skulle jag gissa.
Vilket inte spelar någon som helst roll.
Det som irriterar mig är hypen runt killen. Och det som förvirrar mig är att jag verkligen inte förstår nånting.
Jag kommer tydligen från en annan galax eller så är jag allergisk mot den här typen av kollektiv.
Drömde att en kompis sa att jag såg lobotomerad ut.
Hon kanske har rätt.
Har rent allmänt lite svårt att sova. Vet inte om det beror på att jag har vänt på dygnet, förskjutit det lite eller om jag grubblar över nåt. Kombi. Jag grubblar alltid över nåt.
Knapprade på bacon och tittade på Dr Oz hos Oprah nu på morgonen. En kvinna hade en 63-kilos tumör i magen utan att hennes doktor hade märkt något! Man pratade om att "get a second opinion".
När det gäller att välja en plattTV, internetabonnemang eller hus, då shoppar vi runt, läser statistik, kollar variablar, användarrecensioner på pricerunner och så vidare. Men när det gäller vår hälsa, tror vi att alla doktorer är lika duktiga, så den första jeppens ord (Widäng) får hänga kvar. Vi kräver en Dr House på varje vårdcentral!
En "ledig" dag - wow liksom! Vad av alla idéer och hushållsuppgifter ska man ta itu med? Jag tänker tanka mp3-spelaren med annan musik och gå på motionsrunda.
Tänk.
Härmed kan jag meddela att Skistar är KLAR! Ska bränna skivor (ja, pluralis!) imorgon och sen ska jag spatsera.
Så får vi hoppas att det är over and out, för nu orkar jag inte längre.
Och därmed är det god natt.

söndag 11 januari 2009

Så ska man sitta på ett dragit galleri imorgon och se initierad ut.
Har suttit i flera timmar på ett kallt fik och pratat viktigheter med Aina idag- en god vän som inte brukar befinna sig på samma kontinent som jag själv. Det var länge sedan sist. Budkavlen plockades upp och tja, kaffe var gott, sällskapet likaså. Trots kylan.
Glömde köpa bacon på väg hem så jag får hitta på nåt annat till frulle. En korv kanske?
Nu=säng.

lördag 10 januari 2009

Funderingar igår natt

Drack kaffe för sent igår kväll och fick sota för det. Låg sömnlös och knappade runt bland kanalerna, hamnade på TV8. De har bra program emellanåt men jag tenderar att glömma bort kanalen mest på grund av fel läge i Aftonbladets TV-bilaga.
Nåväl.
Det finns ett program som heter "Frånvarande". En panel diskuterar en TV-personlighet. Häromdagen var det Carolina Gynning och igår var det komikerduon Filip & Fredrik som skulle granskas. Först tänkte jag inte titta men jag fastnade till en början för att Alex Schulman satt i panelen. Jag kunde inte ta ögonen ifrån honom av två anledningar. Förlåt, men karln' är ju jätteful, osmakligt ful. Andra anledningen var ett konstigt plåster i pannan. Ja, jag sa ju att det inte var något väsentligt på de andra kanalerna.
Nåväl.
Det hela visade sig vara jätteintressant. Hela upplägget faktiskt. Diskussionen och dess innehåll, ja men även fenomenet i sig. Att "vi", jag i det här fallet, sitter och bevittnar en seriös diskussion om personer som är offentliga för mig men nästintill kompisar för dem i panelen.
Mediabranschen är en vidare cirkel av människor som tillhör samma gäng. En socitetsring som inte nödvändigtvis bor på Östermalm och kallas för Noppe. De besitter en annan sorts makt än de som övertar pappas miljoner. Om det råder inget tvivel.
Det man bör ha i åtanke är att likväl som stor konkurrens råder, ger man favörer till egna vänner. Det som i våra ögon, på avstånd ser ut som ett redigt beslut baserat på kvalitet (som drabbade gärna framhäver), kan på nära håll vara ren och skär svågerpolitik.
Ja, var har jag varit?
Vidare: intressant är också hur F&F har gått från att vara utskällda till att bli geniförklarade. Det är väl en bättre väg att gå, än att vara poppis och falla hårt i asfalten.
Jag har några blåmärken vid närmare granskning.
Nu ringde grannen på och vill bjuda på vin. Och det tackar man ju inte nej till!

Lost in Austen

Sista avsnittet av "Lost in Austen" visades igår. Glädjande nog bestämde sig Amanda för att stanna i Stolthet och Fördoms-landet och bli gift med Mr Darcy. Elizabeth Bennet fick smak på 2000-talet. Det fanns många komiska inslag i serien. Som när Amanda visar Lizzy internet och en hemsida där Colin Firth poserar som Darcy. Då blir det lite skoj eller när Amanda ber Mr Darcy hoppa ned i dammen med kläderna på bara för att han ska stiga upp i vattnet med blöt skjorta, så där... hm läckert som Colin Firth gjorde och fick den kvinnliga delen av världen att tappa andan. Jag tappade andan!
Minns när jag satt hemma hos mamma och såg första avsnittet, när karaktärerna presenterades och sura Darcy fäller nån vass och sarkastiskt kommentar om Lizzy. Mamma, jag och Waileth tappade andan. Även då.
Blöta skjortor och överlägsna karlar. Man tappar andan men av helt olika anledningar. Gissa vad jag föredrar.

Vernissage

Så mycket väsen för väldigt lite. Tack konstföreningen från Sollentuna som köpte min tavla! Vägde upp det mesta. Pengar är alltid en bra tröst. Ge mig mer, tack!

fredag 9 januari 2009

Kokar blomkålsmos samtidigt som jag fortsätter med Skistar. Snart, snart...
Senare idag ska jag och några hänga bilderna som skall visas på Galleriet, på vernissaget imorgon. Jag har inte gjort en alldeles fet promotion mest på grund av tidsbrist och sjukdom. Det får bli som det blir. Det kan inte hjälpas.
Lyssnar på inspelade Rakt över disc-radio program från 80-talet. För de som läser min blogg, behöver jag knappast berätta att Clabbe, den patetiske idol-jurynmedlemmen, var en känd och flitigt anlitad discjockey på sin tid. Han hade ett radioprogram. Känd för sin rappa tunga. Det som var brukligt i programmet var att han babblade i låtarna, lite interaktivt så där. Lite happening. Man mixade om låtarna också i stor utsträckning, upptäcker jag nu. Det kanske var det som var grejen: att få höra låtarna i en annan form. Clabbe var ball då.
Nåt annat som blir tydligt är valet av låtar. Inte alltid så klockrent. Kul så här i efterhand att höra låtar som har totalt försvunnit. Och grupper och artister knappt nån kommer ihåg.
Utom Clabbe och möjligtvis Kaj Kindvall.
Men jag tror inte man skall räkna bort Clabbe. Han har nog koll även om han som jurymedlem var lite ute och cyklade emellanåt.
Räkna aldrig bort en 40-talist.
Info på wikipedia:
Rakt över disc var ett ungdomsprogram och sändes varje fredagskväll. Programmet utmärkte sig mycket tack vare Clabbes snabba och karaktäristiska prat mellan låtarna. Enligt Clabbe fick det aldrig vara tyst i showen, det skulle vara full gaspedal från början till slut. Clabbe hängde oftast på i slutfaden på låtarna med orden forsande ur munnen, men kunde ibland istället för att prata brista ut i egen sång eller fyra av ett spontant vrål. Ett återkommande uttryck av Clabbe i showerna blev yawsah, yawsah, yawsah, vilket blivit något av ett signum för honom.
Musikstilarna i showen var blandade med allt från
disco, poprock och synt, men inte sällan kunde han lägga in lite reggae, rockabilly eller något annat av lite mer udda karaktär. Clabbes snabba prat och den pumpande partymusiken varvades med tidstypiska jinglar.
Något av en tradition i P3 blev att Clabbe varje årsskifte dök upp med Rakt över nyårsdisc med gäster som Björn Skifs, Kalle Sändare,
Lasse Åberg och Ulf Lundell.
Rakt över disc var som populärast under åren 1980-85 och blev synonymt med sommar och party.
Sommaren 1986 försvann Rakt över disc ur radiotablån, men Clabbe dök upp i en reviderad upplaga av showen 1987, Nya Rakt över disc. Då löd mottot Lite mix, lite trix och lite snax och showen innehöll mera taktmixningar än tidigare år. Musiken blev då också alltmer klubborienterad med fokus på kommersiell
house och R'n'B. De efterföljande åren frångick Rakt över disc tidvis de invanda mönstren och sände också på vintern, och på lördagar, och på nätterna. När Sveriges Radio omstrukturerade P3 och gjorde om den till renodlad ungdomskanal 1993 försvann Clabbe ur tablån.

torsdag 8 januari 2009

...tog en lite slummer på sängen med Rödluvan på bröstkorgen. Vaknade av att hon slickade mig i ansiktet. Sicken katt jag har!
OK. IKEA är att lita på. Ramarna fanns tillhanda. Vaknade klockan tre i natt och kunde inte sova. Ont i halsen. Fick nästan paniiiiiiik. Men nu har jag fixat fiffiga tabletter från Apoteket. De verkar vara till nytta.
Och jag är klar med bilderna. In i det sista. Inte riktigt. Nu kan jag koncentrera mig på Skistar så jag blir klar nån gång!

Och nu nåt annat: Ett är säkert - jag ska inte se Let´s dance. Är inte alls intresserad fast jag borde efter min resa i våras. Det är nåt med själva programmet jag inte tål. Eller så är det dans som inte är kul att titta på. Eller? Jag vet inte. Men utöver det: jag tänker inte se ett program där äckliga Blondinbella är med. Varför denna hype över människan? Löwengrip, det ligger nåt i namnet. Hon är visst intresserad av politik. Vi lär inte dela åsikter, om man säger så.
Jag är bara ytterst känslig mot hype i stora hela. Det är nåt överenskommet över det. Som hemliga klubben har bestämt. och eftersom jag aldrig är med i hemliga klubbar så måste det vara fel!

Hur mycket jag än försöker hålla efter i min lilla lägenhet, blir det stökigt om en enda liten ikea-påse ligger på fel plats.
Ge mig en trea - nu!

Nu måste jag koka ägg och ta med mig på kvällspasset. På tal om ägg: när man är sjuk - man är varken sugen på att laga mat eller att äta. Och när man äter märker man att man är hungrig men inget smakar. Det är då man vill äta en smörgås eller lite glass. Det är så lätthanterligt.
Tur att man för det mesta är frisk.

Kyla och andra bistra minnen

Igår fick jag min efterlängtade dvd: "Att göra upp eld", en kortfilm från 1969, baserat på en novell av Jack London, tillika pappas favvofilm.
När arbetsuppgifterna hade lagt sig, kröp jag upp i sängen och skulle titta. Kanske inte så lyckat att se iskallt elände på pappas dödsdag. Tänkte mig inte för. Min ånget för kyla och att frysa ihjäl härstammar från den här filmen.
Jag såg den inte klart. Orkade inte. Men ska. Jag såg bara pappa i huvudrollsinnehavaren, som gick genom ett fruset Alaska-landskap med sin spetshund. Till och med gester och rörelser såg bekant ut. Gester man gör när det är kallt och man försöker hålla värmen.
Sen är det där med hundar. Särskilt spetsar. Tur att det inte var en röd finskspets. Det hade varit för mycket. Jag ser filmen nån annan dag. Men jag förstår varför filmen fascinerade pappa så. När han gjorde lumpen var det gruvligt kallt. En bister vinter. En fänrik lär ha frusit ihjäl i spåret 1947, då det - om minnet serves me right - 52 minus grader. Hu! Pappa berättade också att han hade bytt batteri en bil (kanske lumpen också) i mer än 40 minus grader.
Men min pappa skottade snö när det var -40. Då blev mamma förbannad.
Nog om kyla. Den försvinner snart. Men inte min fascination. Om nån dag är det en dokumentär om de där killarna som var med om en flygolycka på 70-talet, uppe i Anderna. För att överleva var det tvungna att snaska på de döda polarna.
Hu.
Man gjorde en film "Alive" som rekommenderas. Jag och mamma var verkligen fascinerad av den här filmen. Inte den påtvingade kannibalismen utan allt det andra.

onsdag 7 januari 2009

Vilken dag! Jag har fullkomligen plöjt igenom 81 bilder. Är inte klar... Not very funny. Men jag måste ta en paus.
Åkte ut till IKEA idag för att komplettera raminköpen. Jag var där tidigt, kände mig förkyldhängig men inte febrig. IKEA kändes liksom lite efter kriget. Det var ödsligt och flera hyllor gapade tomma. Jag fick en obehaglig känsla i kroppen... Nog fan var ramarna slut! Baskern började klia i pannan på mig och irritationssvetten började rinna. Va fan gör jag nu??? Det här stjälper mina planer. Är stjälpt sedan långt tidigare. Jo jag vet - ute i sista sekund men det finns adekvata anledningar. Nu är ramarna slut men fler ska visst komma in i morgon torsdag. Tror de på IKEA i alla fall.
Enligt mitt tajta schema skulle jag montera bilder i dag/ikväll. Nu måste jag hinna med det i morgon - OM nu ramarna har kommit. Plus de här tråkiga bilderna som aldrig tar slut...
Tänkte ut en plan B på stående fot. Inget bra alternativ men hela det här projektet är bara inklämt. Kanske är det så att många andra skulle ha hoppat av projektet tidigare men jag tillhör tyvärr den där lojala sorten som i sin lojalitet lägger tjuvbent för mig själv.
Grrr!
Men tro´t eller ej - jag har blivit bättre. De kanske inte märks men det sker förändringar om än med tomtesteg. Eller ännu värre: mössfötter.
Nu är pausen slut.

tisdag 6 januari 2009

Lovade ett exempel på polaroid transfers, den här kommer att hänga på utställningen!

måndag 5 januari 2009

Förkylningen bröt ut. Gardet var nere, då slank Hannibal och hans anhängare in. Är glad att jag pallade mig iväg till apoteket igår. Vaknade mitt i natten, när en dos näsdroppar hade slutat verka. Fick panik, andningspanik.
En gång i tiden, när jag var barn, fanns näsdroppar bara på recept. Hur stod man ut?

Tittade på den inspelade dokumentären om Britney Spears. Hon verkar vara gullig. Och skör. Så slår det mig plötsligt, när Madonna intervjuas, att Big M aldrig har brytit ihop trots paparazzis efter sig. Hennes liv har väl varit annorlunda med inte fullt lika mycket drama. Eller sett från en annan vinkel: vem som helst i Britneys situation hade brytit ihop. Att INTE Madonna har gjort det kanske visar på hur hård hon är. Tror jag. Hård som diamant.
Vad vanligt det är när folk sörjer och inte visar det öppet, att folk säger med nån sorts felriktad stolthet: "Hon/han tar det så bra".
Alla verkar ha åsikter om hur man ska sörja. Eller hantera paparazzis.
Det fanns en sorg bakom hennes ögon. Britneys alltså.
Fy fan att vara en sån fotograf. Plåtar hellre frakturer på Danderyd.
Eller?
Idag ska jag ta hand om min förkylning så den klingar av tidiagre än beräktnat. Arbete väntar och tiden är knapp.

söndag 4 januari 2009

PolgaSun 120 CFN

...äh, för fan! Holgakamera (min abso-favorit) med polaroidbakstycke. Jodå. Har känt till det ett tag men har just förstått/fått reda på att bakstycket på kameran tar den nya fujifilmen, som har tagit efter den utgående polaroidfilmen.
VILL HA!
Problemet att kameran kostar 1995 kr men är en fullständig raritet. Endast fotoaffären Kaffebrus (jättekonstigt namn, jag vet) säljer kameran. Annars finns den i Japan.
Är det någon som är på väg dit?
Dags att ringa Martin Krook...
Ovan ser ni ett exempel på polaroid transfer dock inte min. Har inte skannat någon ännu. Kommer senare. Den här konstnären heter Holly F Dupré.

Precis när värken verkar ha lagt sig och magen är OK - as good as it gets - kommer förkylningen. Jag som har skrytit att jag aldrig är sjuk! Imorgon: apotek och näsdroppar. Om det inte vore så kallt ute (tror jag verkligen att det blir mildare imorgon) så skulle jag ge mig av till Klarabergsviadukten och den jouröppna redan nu. Borde kanske... har pyttelite kvar.
Det här var ju verkligen intressant, eller hur?
Mina transfers är färdigskurna och ska monteras. En passpartout är skadad och det är INTE mitt fel. Ibland duger inte IKEA. Det handlar alltid om pengar. Och enkelhet. IKEA är enkelt. I vilket fall måste jag ju ut dit för jag behöver köpa några ramar till.

lördag 3 januari 2009

Polaroid transfers!

Dag två i min lilla workshop med polaroid transfers: image- & emulsion transfers. Fast i dag blev det bara halvtid. Jobbade på förmiddagen. Nu är jag så trött, så trött. Igår gjorde jag image transfers vilka ligger i bokpress i dag.
Image transfers innebär att man avbryter polaroidframkallning ungefär efter 15 sekunder. Sen trycker man det på blött/fuktigt akvarellpapper, rollar några varv på baksidan av negget och lägger sedan hela sandwich-anrättningen i varmt bad. Efter två minuter tar man upp det och lyfter sedan försiktigt bort polaroid-negativet. På akvarellpappret har du din image transfer!
Emulsion transfers innebär att man lyfter emulsionen från en helt framkallad polaroid (eller för den delen den urblekta varianten som är över efter image transfer) till en helt ny yta.
Man lägger "pollen" i hett vatten (typ kokande) i fyra minuter. Sedan lyfter man över bilden till en bytta med kallt vatten (eller rumstepererat). Det är nu man ska mycket försiktigt frigöra emulsionen från baksidan. Har man gjort rätt kommer den sedan att lyfta omkring i vattnet som en tunn nylonstrumpa.
Sen kommer mycket pill och försiktigt arbete: lyfta över emulsionen till en ny yta. Jag valde akvarellpapper men tydligen kan man föra över det till glass, tyg whatever.
Det är emulsions transfers jag har gjort idag.
Jag har också suttit klistrad vid nätet för att ta reda på hur jag ska hantera det faktum att polaroid har/kommer att lägga ned sin tillverkning. Redan nu är det mycket svårt att få tag på film. Mitt lager börjar tryta men har hittat ett ställe så jag har i alla fall beställt tre nya paket à 20 bilder.
60 polaroider och de 10 jag har kvar. 70 jävligt viktiga neg.
Ojojojojoj!
Livet är hårt.
Och dyrt som fan är det. Varje exponering kostar över 25 kr. Sug på den du!
Jag svär. Men det är befogat.
Men nu är min arbetsdag över. Jag är trött, har ont i ryggen och är hungrig. En ovanlig känsla.
I min dator har jag "Flygmalajen". Hur bra kan det inte bli?

fredag 2 januari 2009

Börjar sakta men säkert komma tillbaka till ett mer normalt tillstånd: utvilad. Det går till en viss gräns sen går det inte längre, fast visst man kan köra på ett tag till men konsekvenserna är upphöjt till tio.

Mitt vardagsrum har förvandlats till ett mörkrum fast det är ljust och inga vätskor bara vatten. Jag gör mina efterlängtade polaroid transfers. Det som är tråkigt är att jag har begränsat med film och polaroid har slutat tillverka den. Dessutom har jag inte så många bra diabilder, som passar för ändamålet. Lite därför det har dröjt. Och nu på slutet ren och skär tidsbrist.
Värst är väl att filmen kommer att ta slut.
Har hört talas om att Fuji har nån Fujiroid-film med samma egenskaper. Men då har jag ingen hållare till den filmen. Det verkar också vara svårare att göra transfers. Det kommer aldrig att bli så fina bilder som finns därute.
Nu är lunchen slut och kaffet likaså. Arbete väntar.

torsdag 1 januari 2009

Drömde att jag träffade Madonna. Jag började genast att klaga. Hon sa att hon var glad att någon äntligen sa emot.
Yeah right.
Jaha. 2009. Utanför mina mörkläggningsgardiner smäller raketer utan förminskad styrka. Funderar på att hasa mig upp på femte våningen men då måste jag blåsa ut ljusen. Tänkte vid ett svagt tillfälle vid åttatiden tidigare ikväll, att gå ut på Sveavägen och titta men jag tror jag skippar det.
Minusgrader.
Varför är inte mitt liv en Mamma Mia-film. Så mysigt att man blir irriterad... Ni fattar. Meryl Streep är värd alla utmärkelser. Hon har en närvaro. Så tydlig och där.
Tänkte skriva nåt tänktvärt om nyår.
Citerar min bror istället, ursäkta den något bittra sidosmaken, som campari:
Varför ska almanackan diktera när jag ska ha roligt?
På tal om att sitta hemma och titta TV. Kommentaren är så klockren.
Ja, varför ska den? Almanckan och vår gemensama överenskommelse. Nu ska jag mosa banan och hallon i äkta LCHF-anda. Inte meningen att det skulle bli så sent - men va fan det är ju bara nyårsafton en gång om året - enligt almanackan!